Blog Image

Kjells blogg

Att vara förälder till en annorlunda pojke

Uncategorised Posted on Fri, September 20, 2019 11:45:39

Klockan är sju på morgonen och jag hör ljud inifrån vårt sovrum. Minior håller på att vakna. Det är speciella ljud. När han har sovit bra är det mycket positiva ljud. Jag reser mig upp från soffan och går igenom hallen. Dörren till sovrummet är halvöppen. Jag kan inte se honom eftersom han ligger högt upp i sängen. Hade det varit en normalstor vuxen hade jag sett benen redan nu. Men minior är än så länge en liten treårig pojke. Jag kliver in genom dörren och en vanlig unge hade omedelbart vänt sitt ansikte mot mig. Men minior är ingen vanlig unge, han har autism. Därför ligger han kvar med ansiktet i kudden. Även om han mycket väl vet att jag har kommit in i rummet. Jag går fram till sängen, böjer mig ned och vänder honom mot mig. Jag säger högt och tydligt ”Hej”. Han tittar leende på mig och säger sedan ”hej” och därmed skakar mina grundvalar lite. Det händer nästan aldrig att han svarar på tilltal. Det är alltså en mindre sensation som sker där i sovrummet. Han svarar på tilltal. Han hejar på mig och den dagen är redan räddad. Ett litet ord har satt mig i gungning och jag är fullständigt lycklig där jag står böjd över honom.

Att ha ett barn som är lite annorlunda gör något med ens föräldraskap. Alla andra ungar jag har producerat är ”normala” och därmed sätter jag upp lite förhoppningar på dem. Jag fantiserar vad det ska bli av dem. Kollar lite i smyg på vad de eventuellt har för begåvningar och bannar mig själv över att ha sådana billiga tankar i huvudet. En unge är ju en unge. Varken mer eller mindre. Ändå smyger sig tankarna på då och då. Men Minior är inte som alla andra. Han har autism och därmed har han inte samma förutsättningar som andra barn. Åtminstone har han annorlunda förutsättningar. Och jag kommer på mig att de där förbjudna tankarna kring vad barnet har för begåvningar eller vad det ska bli av honom finns inte. Han är självklar i sin existens och ser till att jag befinner mig i nuet. Ingenting är viktigare än det som händer just nu. Jag sitter i soffan och ser honom jaga fram och tillbaka i rummet. Han är glad och trivs med livet. Det är fullkomligt nog. Någon mer tanke har jag inte. Han är lycklig och vad kan man egentligen mer begära. Ett ”hej” på morgonen är ett under och vad som  kommer i framtiden saknar i detta ögonblick betydelse.

Så klart ser vi till att han ska kunna klara av ett liv efter sina förutsättningar. Han är redan inskriven på habiliteringen. Jag kan sitta och öva kommunikation med honom med tittutlekar eller med hjälp av bildstöd. Men det är en annan sak. Det är att förbereda honom att klara av livet i ett ganska tufft samhälle. Kommunikation är ju en grundläggande del av livet som människa på jorden. Men när jag ser honom komma farande lycklig genom rummet med armarna som en väderkvarn, eller när han tankfullt snurrar på ett grytlock, eller när han är inne i sin egen bubbla och viftar med händerna, eller när han högt och tydligt sjunger Blinka lilla stjärna, ja då är det nog. I den stunden räcker det för mig och kanske är jag som mest levande just då. I nuet tillsammans med en lycklig annorlunda pojke.



Varför gör jag konst? En liten betraktelse av Kjell G Andersson

Uncategorised Posted on Thu, September 19, 2019 14:57:37

Nästa fråga borde vara, skapar jag konst? Ja, kanske. Eller kanske inte. Hur definierar man konst, eller konstnär? Jag gör ett försök.
Alla kan skapa en bild. Den kan vara snygg eller ful. Den kan innehålla vad som helst men är inte för den skull konst. Det är i bästa fall ett tidsfördriv, något att ägna sig åt i väntan på något annat. Kanske är det lite kul att teckna eller måla och ibland överraskar man sig själv med att ha lyckats gjort ett skapligt hus, eller träd eller ansikte. Man blir stolt. Visar upp det för någon i familjen eller nära vänner och säger ”kolla vilket snyggt hus jag gjorde”. Någon bekräftar och man är nöjd. Självkänslan ökar för en stund. Men det är inte konst man skapat.
Jag skapar konst för att jag måste göra det. Det är ett tvång, en överlevnadsmekanism. Och jag vill att andra ska ta del av den. För jag inbillar mig att jag har något att säga, något att berätta. Jag vet inte vad det är jag berättar eller vad jag vill berätta. Men jag berättar, uttrycker något. Jag tecknar och målar gärna fula barn. Varför? Ja, jag vet inte riktigt. Några funderingar har jag. Som att jag vill uppmärksamma de fula och oönskade barnen. Kanske vill jag berätta att de har samma rätt till livet som vi andra. En sorts hyllning. Kanske är det självporträtt. Min egen upplevelse att vara barn. Jag kanske berättar om alla barn som jag har mött i mitt yrke som fritidsledare. Ett yrke där man ofta träffar dessa oönskade, fula eller ”misslyckade” barn. Eller också är varenda bild av ett barn en sammanslagning av alla barn som jag någonsin mött. Eller inte.
Ni ser, det går inte att berätta om vad jag vill berätta om. Det är höljt i dunkel även för mig. Men det är något i processen som gör att det skulle kunna kallas konst. Jag försöker i första hand uttrycka något. Som går utanför själva utseendet på bilden. Det är inte eventuell skicklighet som driver mig att göra bilder utan det faktum att jag vill säga något. Det fula är för mig det vackra. Ty det ger ett uttryck som går djupare än ytan. Den dagen när jag kan säga exakt vad en bild handlar om kanske det är dags att göra något annat. Då har själva bildskapandet förlorat sin mening. Konst är oförmågan att återge. Otydligheten. Att aldrig nå fram men ändå fortsätta att leta, söka.
Det är också det som gör att konst är så fantastiskt för betraktaren. Då konstnären inte har en aning om vad hen håller på med så kan betraktaren se på konstverket utifrån sin egen livshistoria. Betraktaren kan ösa in vilka känslor, upplevelser och erfarenheter som helst i bilden. Och det som händer är att konstverket plötsligt börjar leva. I ateljén är konstverket helt död. Men när den utsätts för en betraktare börjar den leva. Därmed är betraktaren medskapare av bilden. Och kan aldrig ha fel.
Att göra konst, att vara konstnär är att frångå den vackra ytan. Att vilja uttrycka något som är mer än själva bilden.
Och att inte ha en aning om vad man pysslar med.

Kjell G Andersson



ASAP Rocky o Greta

Stort och smått Posted on Sat, August 03, 2019 20:18:20


Klockan är snart halv åtta. Det är den tredje augusti och
solen går allt tidigare ned. Augustimörka kvällar är på intågande. Det är inte
helt fel. En ljummen mörk augustikväll på balkongen hör till sommarens
höjdpunkter. Bara sitta där och lösa all världens problem, eller åtminstone
mina egna. Kanske med ett glas rom och David Bowies Hunky Dory i lurarna.

Dagens stora nyhet är alltså att ASAP Rocky har landat i
USA. Historiens mest ointressanta media-händelse är till ända. Gudskelov. En
jävla amerikansk rappare jag aldrig hört talas om som tillsammans med sina
livvakter vevar mot någon invandrande missbrukare. Rättegång vidtar som
förväntas intressera stora delar av Sverige. Det måste vara fullständig
nyhetstorka när något sådant toppar nyhetsflödet. Låt rappgrabben ta sitt
straff och skicka den invandrande missbrukaren på torken. I tysthet. Over and
out.

Ungen ligger uthälld på soffan och kollar något TV-program
som jag castar från Barn-Tv appen. Verkar lite tjatigt. Hur många avsnitt som
helst. Annat var det på min tid. Då fick man nöja sig med Humle och Dumle samt
Anita och televinken på den enda kanalen som erbjöds. Och det bara en gång i
veckan. Som jag minns det. Och jag har inte tagit någon skada. Alls. Tror jag.

Bebben står ute på balkongen och skriker något oklart. Låter
som Anna. Det är ju namnet på sambon som jobbar i sitt anletes svett på ICA. Vilket
får mig att känna mig som en dålig pappa. Så eländigt har det väl ändå inte
varit idag? Tre timmars turné runt Frölundas lekplatser. Borde räcka även för
den kräsne?

I övrigt noterar jag att det är Greta som gäller. Den där
lilla oerhört söta smarta sextonåringen som skrämmer slag på hela högern. Det
senaste är alltså brunhögerns nagelfaring av båten hon ska segla till USA med.
Kan det finnas något skumt med den? Är den minsann inte också miljöfarlig? Hur
är det med sponsorer? Är inte de jävligt miljöovänliga? Ägnar hon sig månne åt
lite dubbelmoral? Hur infantil får dagens borgerliga väljare och beslutsfattare
vara? En sextonåring som satt hela världen i gungning ska till varje pris
sänkas, gärna med segelbåt och allt. För min del får hon gärna flyga till alla
världens hörn. Hon har ju ett viktigt budskap att berätta om. Nämligen att
världens alla medborgare mycket väl kan vara utplånade om några hundra år på grund
av att vi förstör miljön på vår gemensamma jord. Hon är väl den enda som skulle
kunna flyga med gott samvete. Greta, ett gott råd, vägra förklara allt, bara
gör det du ska. Dynghögern fattar ändå inget. De är en förlorad generation.

För egen del har jag ägnat mitt konstnärliga skapande åt att
teckna klot. Möjligen kan de uppfattas som planeter. Det som alla klot-teckningar
har gemensamt är att de är helt hopplöst dåliga. Och det är ju en konstnärlig
handling, att komma underfund med att man är ute och cyklar. Jag har gjort min
sista klot-teckning.



Bebben

Stort och smått Posted on Wed, July 31, 2019 13:43:08

Det är sommaren 2018. Ett enda långt högtryck har parkerat
sig över Sverige. I klädaffären i Falun är det svalt. Det är skönt. Jag
studerar den då tvååriga bebben när han går runt hyllorna i affären. Det är
samma vända om och om igen. Tingen på hyllorna är honom helt likgiltiga. Det är
något märkligt med de där vändorna. Det är då som jag för första gången börjar
fundera på det där med att han inte har börjat prata. Orden finns inte där.
Kanske finns det en annan orsak än att han från födseln har hört lite dåligt.
Bös i öronen hade hörselläkaren sagt. Att han också sedan ett år tillbaka har
epilepsi stärker min misstanke att något inte är som det ska. Vi har
ytterligare någon vecka kvar på semestern och ägnar den åt samma sak vi gjort
hela tiden. Nämligen att uppsöka badplatser med rejäla skuggpartier. Jag låter
misstanken sjunka tillbaka in i hjärnans mer undanskymda vrår.

Sambon kommer hem efter ett återbesök hos öronläkaren. Det
är september och man börjar ana höstfärgerna. Hon ser lite fundersam ut.
Läkaren tyckte att det var konstigt att inte språket kommit trots att Bebben
utan tvivel hör alldeles utmärkt. Det borde det ha gjort. Därefter ställer han
frågan som gjort henne lite konfunderad. Nämligen om det finns autism i
släkten. Jag berättar då för henne att det är något jag misstänkt sedan den där
dagen i den svala klädaffären i Falun.

Språket kommer inte. Vissa ord som mamma eller pappa finns
där men används knappast för sitt rätta syfte. Någon vilja att kommunicera
finns inte. Däremot är han fysisk, kramig, och skrattar ibland hejvilt. En
mycket nöjd liten kille som springer fram och tillbaka i lägenheten och vevar med
armarna som en propeller. Jag ropar efter honom – David, David, DAVID, ingen
reaktion. Han förstår inte när vi säger saker. Han lever sitt eget liv. Jag tar
upp honom i knäet. Med ens är han helt närvarande. Han vet att det vankas bus.
Jag kittlar honom, han skrikskrattar och tittar mig sedan förväntansfullt i
ögonen i väntan på mer bus. Jag frågar om vi ska gå till mamma i köket. Ingen
reaktion. När mina andra barn var över två år förstod de det mesta man sade.
Inte Bebben, det finns inga tecken på att han förstår. I stället börjar han att
göra konstiga rörelser med händerna samtidigt som han har ljud för sig.

Vi pratar med dagis, de får heller ingen kontakt med honom
genom prat. Han visar inget överdrivet intresse för sina dagiskompisar heller.
I övrigt är han glad och kramig. Äter bra och sover som en stock på lunchen. De
konstaterar, liksom vi, att det är musik som är det stora intresset. Han kan
formligen försvinna in i musikens värld och han sjunger ofta och gärna. Blinka
lilla stjärna kommer som ett rinnande vatten. Inledningsstroferna sjunger han
med text och med en sällan skådad tonsäkerhet.

Vid det här laget är både jag och min sambo ganska säkra på
att det handlar om autism.

Vi kontaktar neuropsykiatrin och ber om en utredning. Det är
ett års väntetid. Tur i oturen så har vi mycket god hjälp från Neurologen som
hjälper oss med kontakterna och han får med tiden en plats på habiliteringen.
De gör också en utvecklingsbedömning av honom och kommer till ungefär samma
slutsats som vi. Troligen autism. Om han har någon utvecklingsstörning är för
tidigt att säga.

Det är sommaren 2019. Vi återvänder till Falun och stugan
som ligger längst in i Lerviken vid sjön Runn. Det är hyfsat väder, inte som
året innan, men vi är ganska nöjda över att slippa den olidliga hettan. Jag
sitter på verandan till det mindre vita huset. Det är varmt. Tittar ut över
sjön samtidigt som jag läppjar på ett glas mörk rom. Livet är just i denna
stund uthärdligt. Solen är på väg ned på andra sidan sjön. Jag hör mamman ropa
efter Bebben. Han är återigen på väg ut i skogen på den smala stigen som är den
enda vägen till och från stugan. Jag ser hans lilla gestalt målmedvetet på väg.
Armarna vevar fortfarande som propellrar. Han tar ingen notis att en mamma
ropar efter honom. Han ska helt enkelt ut i skogen. För femtielfte gången. Det
har blivit en vana för oss. När han inte är på väg ut i skogen har han några
slingor som han går. Runt husen eller efter sjön. Alltid samma slingor. Ibland
stannar han och stimmar. Ett begrepp vi lärt oss. När barn med autism gör
rörelser med händerna och har ljud för sig. En sak som varit mindre bekvämt
under våren är att han kan sitta på golvet och snurra kastrullock. Det skramlar
öronbedövande och efter en stund är man i upplösningstillstånd. Men nu under
sommaren har det lugnat ned sig. Bara undantagsvis snurrar han. Jag ställer ned
glaset med rom. Fortsätter att titta på honom medan han glatt går in i skogen.
För det är det som gör livet mycket lätt med Bebben. Han är en mycket nöjd
unge. För att inte säga lycklig. Han ler ofta och skrattar högljutt åt saker så
till den grad att hans dagiskompisar gör allt för att locka fram det. Det är
ett smittande skratt och det är också det som möter mamman när hon till slut
hinner ifatt honom en bit in i skogen. Jag tänker att det borde vara omöjligt
att älska någon så infernaliskt. Den där lyckliga lilla pojken som vägrar att
prata. Jag är slagen till marken.

Några ord har kommit och ibland kommer det ord som vi aldrig
har hört. Många gånger när han träffar andra personer. Vi häpnar. En sådan sak
som att han kommer med ett kexpaket och säga ”äta” till mamman gör oss
överlyckliga.

Innan semestern har vi varit på besök på habiliteringen i Frölunda.
Ett fantastiskt ställe med en massa resurser. Där finns specialpedagoger,
psykologer, läkare, logopeder, kuratorer. En makalös hjälp. Vi besöker specialpedagogen
som kommer till samma slutsatser som vi har. Hon är lite överraskad över att
hon får så fin ögonkontakt med honom och vi föräldrar pyser av stolthet.

Fortfarande har vi inte fått någon utredning av honom men
det har utlovats till efter sommaren. Ingen vi hittills har träffat har trott
något annat än att han har autism. Vi skulle bli mycket förvånade om resultatet
blev något annat.

När jag på våren besökte ett möte för föräldrar med små barn
som hade diagnosen autism på Autism/Aspbergerförbundet var det många av
föräldrarna som berättade att de redan innan utredningen var säkra på att
barnet hade autism. Men att få det konkreta beskedet från neuropsykiatrin var
ändå som att ramla ned i ett svart hål. Jag är inte så säker på att vi gör det.
Inte med en kille som är lycklig och kan fyra av ett gapskratt så att det bara
dånar. Jag vill inte ha honom på något annat vis. Om språket kommer är det väl
bra men det ändrar inte på det faktum att det är en kille vi älskar bortom sans
och vett.

Semestern är snart över. En ovanligt bra semester. Jag vet inte
varför jag upplever den så. Vi har haft samma semester som vanligt. Kanske är
det för att vi har sett Bebben lycklig över att befinna sig i naturen. Skratten
när han har badat, eller när vi busat. Hans inåtvända leende när han gått
omkring i sin egen värld. Kontakten med storebror som blivit mycket närmare.
Kvällarna på verandan, baden, besöket
hos äldsta sonen i Stockholm, dagarna i Karlsborg hos mormor och morfar. Att
storebror har fått den uppmärksamhet han är värd och behöver.

Finns egentligen något mer att begära?

Antagligen inte. Livet pågår inte någon annanstans. Det
pågår här. Och nu.



Ett kvällsdrama i två akter

Stort och smått Posted on Tue, April 24, 2018 16:07:25

I rollerna:

Bebben 1,5 år

Ungen 4 år

Pappan 57 år

Sambon 37 år

Kvällsfika därefter tandborstning. Kvällsritualen är
avklarad. Vi säger god natt till storebror och därefter går vi in i rummet. Jag
drar undan överkastet, lägger en extra kudde för min egen del och lägger sedan
bebben. Tar plats bredvid, lägger mig på sidan och den unge herrn tar
omedelbart tag i mitt vänstra öra och vrider om under en stund. Jag tittar på
honom och ser två pigga ögon. Sedan börjar det. Han vrider sig om ett halvvarv,
tar tag i fötterna och gungar lite fram och tillbaka, släpper dem, slår lite på
väggen. Vänder sig tillbaka och tar återigen tag i örat. Men bara för en kort
stund. Den här gången gör han ett helvarv i sängen och hamnar tillbaks med
ansiktet mot mig. Inget öra den här gången. Nu hugger han tag i halsens hud med
sina vassa naglar och nyper till. Jag skriken aj och tar bort hans händer.
Återigen gör han ett halvvarv, tar tag i fötterna, släpper dem och nu kör han
in en näve i munnen och gräver runt. Omsorgsfullt och med största allvar. Det
pågår ganska länge. Han tar ut handen och börjar prata. Högljutt och ordlöst. Han har inte lärt sig orden ännu. För mig
är det öronbedövande. Han låter en lång stund och sedan är det dags att hålla i
fötterna igen. Kanske känner han lite trötthet för nu vänder han ryggen mot mig
och bökar in ändan i min mage. Handen letar rätt på vänsterörat och den blir
mer och mer lik en blomkål. Han drar fortfarande hårt och jag vet vad det
innebär. Nämligen att det är långt kvar innan han somnar. Vid det här laget
börjar jag tröttna. Bli otålig. Ska inte ungen somna någon gång. Vad jag inte
vet just då är att det bara är början. Det har gått en halvtimme och vi har
inte ens kommit halvvägs i läggningen. Han ställer sig på alla fyra och försöker resa
sig. Jag trycker ned honom och med ens åker näven in i munnen igen samtidigt
som han snurrar ett helvarv. Lakanet är vid det här laget alldeles hopskrynklat.
Händerna letar reda på fötterna igen och han åker ihop som en fällkniv.

När det gått ytterligare en halvtimme ger jag upp. I
vardagsrummet ligger ungen och tittar på Tv. Jag skulle ha lagt honom för
längesedan. Sambon är i ateljén och kommer först sent på kvällen. Jag lämnar
bebben åt sitt öde. Han gråter. Hämtar ungen och gör en rekordtandborstning,
pluggar i nappen och föser honom i säng. Ingen bok. Jag fräser att han ska sova
omedelbart. I det andra rummet ligger bebben och gråter uppgivet och jag är
själv i upplösningstillstånd. Samtidigt märker jag tecken på att ungen faktiskt
håller på att somna. Och i det andra rummet blir gråtuppehållen längre och
längre för att till slut tystna helt. Jag tittar på klockan, det har gått en
och en halv timme sedan jag började läggningsproceduren. Reser mig från ungens
säng och går till det andra rummet. Bebben har somnat i fotändan, som om han
försökt att nå mig. På lakanet under ansiktet är det fullt av blod och för ett
ögonblick får jag panik. Tittar efter och konstaterar näsblod men känner mig
som en mycket dålig pappa. Det hade ju kunnat vara något värre. Men kanske hade
jag lyckats förhindra näsblodet om jag hade varit på plats, tänker jag medan
jag trött går till soffan och sätter mig. Slår på Tv:n och tittar på något helt
meningslöst som jag redan glömt vad det var. I köket står all disk kvar på
diskbänken.



Som en riktig kärring

Stort och smått Posted on Mon, April 23, 2018 16:09:50

Målning av Anna Ekenstierna www.annaekenstierna.se

För några år sedan slutade jag med att själv byta däck på
bilen. Det var på sätt och vis som att avsluta den sista manliga funktionen.
Att böja sig för bekvämligheten. Också ett adjö till bekantskapen med alla de
män som samlades runt bilen när det var dags för däckbyte. De stod där eller satt på stenar och hummade
och studerade min teknik. Samtalen flöt lätt ty män behöver aktivitet när de
umgås. Och någon som byter däck ute i det fria ger en befrielse för den ångest
som uppstår när en man ska vara social. Man kan snacka utan at det blir
hotfullt. Typ känslor och så där. Finns inget att säga kan man studera
däckbytet och kanske sparka lite lätt på dem. Kolla att de sitter som de ska.
Och det bästa av allt; man kan gå när som helst.

I dag satte jag sista spiken i kistan. Jag lämnade däcken på
ett däckhotell. Därmed finns inget spår kvar av den enda manliga verksamheten
jag hade. Jag tar bara bilen och åker till verkstaden, lämnar bilnyckeln,
lägger av en brakare och kan under några minuter pyssla med annat. Som till
exempel stå utanför och titta tomt i fjärran och känna mig som en riktig
kärring.

Som kompensation har min sambo köpt en slagborr åt mig.
Antagligen för att hon tycker lite synd om mig. Sinnebilden för förlorad
manlighet. Jag har sneglat på den där slagborren och tänkt att jag ska använda
den. Det finns flera projekt att ta itu med då alla väggar är av betong. Men
jag kommer mig inte för. Den ligger där i garderoben och väntar på att ett par
manliga händer ska sluta sig kring handtaget, lyfta upp den, sätta den mot
väggen och därefter trycka av. Som en Charles Bronson. Men inget händer. Jag
vet inte om det har med förlusten av däckbytarverksamheten att göra. Utrymmet
för att vara riktigt manlig finns inte längre. Allt kan lämnas in till folk som
gör det bättre eller också tar kvinnorna över. Sambon har i flera fall lånat en
slagborr av en väninna och själv borrat. Utan min vetskap. Ni hör, inte undra
på att vi män går omkring och är förvirrade.

Därför kan det vara vilsamt att läsa min bloggkollega.
Hennes man är en praktiker som snickrar, gjuter och bygger så att svetten
rinner. Eller gräver diverse hål och hugger ned träd. Eller åka hem till
svärföräldrarna och se svärfadern klockan åtta på morgonen greppa en spade,
hacka, pensel och hammare med käften full av spik bege sig ut för att bygga,
riva eller gräva. Med bister min. Och han gör det oavbrutet till klockan elva
på förmiddagen då det vankas förmiddagsfika. En halvtimme och sedan bär det av
igen. Det finns fortfarande riktiga män. Men de försvinner mer och mer. Kvar står
vi som har förlorat all manlig verksamhet. Förvirrade med armarna hängande
utefter sidan. Valhänta och förlorade famlar vi oss fram i kvinnornas värld. Som
en tweet jag läste för några dagar sedan där en kvinna trött konstaterade att
hon i tolv år försökt att lära sin man hur man städar en toalett. Så står han
där med huvudet nere i toaletten med en flaska fönsterputs.

Däckbytet är numer ett minne blott. Två gånger per år har
jag fått känna mig som en man. Nu är det oåterkalleligt över. Jag avslutar
härmed och går och hänger tvätt istället. Kanske tittar jag till slagborren.
Den ligger där i garderoben och glänser så fint.



En liten bloggcomeback

Stort och smått Posted on Sun, April 22, 2018 12:58:02

Har startat upp bluesbandet igen. Det gick inget vidare. En
ny trummis som kanske inte var på samma nivå som de vi tidigare haft. Dessutom
var vi alla mycket ringrostiga. Timingen satt inte där och vissa låtar hade vi
glömt. Nu blir det inte så mycket repande. Varannan måndag har vi sagt. Det ger
inga förutsättningar för ett tight bluesband redo för turné på stadens ölhak. Å
andra sidan har det aldrig varit min målsättning. Att bara få spela på
telecastern och sjunga litegrann räcker för mig. Annars är kontrabas min nya
favoritsysselsättning. Varje torsdag eftermiddag samlar vi ihop oss i kaféet
och spelar country. Vi är några som trakterar instrument och resten sjunger för
full hals. Tung och otymplig är kontrabasen men när det stämmer känner jag att
det lägger grunden för allt sväng. Låten lyfter, det börjar gunga. Förr fick
jag ständigt en blodblåsa efter att ha knäppt någon timme på instrumentet men
nu verkar huden ha stärkts betydligt på fingertopparna. Jag har aldrig varit någon countryfantast men
måste medge att det är ganska roligt att spela.

Ungen tittar på Tv samtidigt som bebben klättrar omkring på
honom. Det verkar inte beröra honom. Skillnaden på dagens ungar och min egen
barndom är att det finns möjlighet att titta på barnprogram tjugofyra timmar om
dygnet medan jag fick vänta i en vecka innan Humle och Dumle visades på
nationens enda Tv-kanal. Vad gjorde mina föräldrar för att få lite lugn och ro?
Kanske var det anledningen till att jag alltid var tvungen att vara utomhus
hela dagarna. Morsan fick lite egen tid. För hon kunde ju inte sätta mig
framför Tv:n. På dagarna sprakade myrornas krig och det första programmet
började sisådär vid femtiden på eftermiddagen. Och då var det vuxen Tv. På
lördagar samlades vi dock framför Hylands hörna. Den tidens familjeprogram.
Farsan satt i fåtöljen och rökte pipa medan han tittade på Hyland och Carl
Gustav Lindstedt som gubben i lådan. För övrigt den enda programpunkt jag
kommer ihåg. Morsan satt i soffan och höll koll på programpunkterna så att jag
inte skulle få se något olämpligt. De gånger svensk televison visade svenska
teaterproduktioner var hon extra på hugget, ty det förekom naket. Jag satt i en
snurrstol snett framför morsan och när det kom någon lättklädd scen sparkade
hon till stolen så att jag med ens satt och tittade på henne istället. Ingen
vidare ersättning till det som hände i rutan. När
Tv-kvällen led mot sitt slut låg pipröken tung i vardagsrummet. Den liksom smög
runt under taket. Senare bytte han ut pipa mot cigarrer och därmed förvandlades
rummet till ett rökinferno där det knappt gick att urskilja möblerna. Men det
var några år senare.

Varken jag eller brorsan har tagit upp det här med rökning.
Kanske blev vi avskräckta. Däremot snusar jag. Kanske ett arv efter min farfar
som varje morgon kom ned för trappen med en snussträng från mungipan och ned
mot halsen. Ungefär där befinner jag mig själv idag.

Nu är det lunchsovning för bebben och då ligger ungen där
igen. Och tittar på något barnprogram. Den här gången i telefonen. Om en stund
ska vi åka till Majorna och titta på Konstrundan. Senare också fika ihop med
mina stora ungar. Det blir till att gräva i plånboken. Man får skylla sig själv
när man skaffar sig fyra ungar.



Lodjurets timma

Stort och smått Posted on Thu, October 19, 2017 12:16:11

I kyrkbänken tänker jag, medan jag tittar på solljuset som
lyser upp delar av kistan, på en annan begravning. En begravning som ägde rum
för femtio år sedan. I en helt annan kyrka. Min bror Mats. Till skillnad från
den kvinna som nu ligger där i den soldränkta kistan var han bara i början av
sin levnad. Han dog innan livet ens hade börjat. Tretton år och söndertrasad av ett tåg. Jag
kommer ihåg att jag under begravningsakten hela tiden tänkte att han låg just
där, i kistan, söndertrasad och utom räckhåll för mig. Borta för alltid.

Kvinnan som nu ligger i den soldränkta kistan i Vika kyrka är min mamma
och hon har levt ett fullt liv. I åttionio år. Ett liv som inneburit glädje och
sorg. Som för de flesta. Några veckor innan har jag följt henne in i döden.
Under en vecka som var plågsam i början men som de sista dagarna var lugna och
fridfulla. Som om hon släppte taget. Ty hon ville egentligen inte dö. Spjärnade
emot. I ljuset av döden blir livet konkret på något vis. Konventioner blir
oviktiga och livet kokas ner till kanske en mening. I det här fallet blev jag
varse att hon visserligen älskat oss barn men den hon inte ville lämna var
hennes tvillingsyster Majvor. Och kanske är det inte så konstigt. Hon har levt
nära henne i åttionio år. Redan i moderlivet. Och det är henne hon inte vill
lämna. ”Majvor, jag vill inte lämna dig” säger hon. Majvor, som är en mycket
klok kvinna svarar att ”det där kan varken jag eller du bestämma”. Mamma nöjer
sig med den förklaringen. Kanske blir hon lite lugnare. Förstår det
oundvikliga.

Begravningen avslutas med en mycket vackert framförd What a
wonderfull vorld, den gamla klassikern som Louis Armstrong fick en hit med på
sextiotalet. Mammas favoritlåt. Jag vänder mig om och ser en fullsatt kyrka. De
mostrar som fortfarande lever, en gång i tiden fanns tolv mostrar och
morbröder, nu är fyra kvar. Där sitter kusiner och gamla vänner till mamma. Vi
barn och barnbarn. Även barnbarnsbarnen. Resultatet av ett långt levt liv. Jag
tänker att det inte är lite. Ett liv som har varit meningsfullt. Ty det har
gett avkastning. Och mer kan man kanske inte begära av livet.

Vi vandrar mot prästgården. Där ska inmundigas kaffe och
smörgåstårta. Allvarliga till en början, men under vägen dit börjar folk prata
och skämta. Mitt minne av mamma och alla hennes systrar och bröder är att de
alla var bullriga och skämtsamma. När samtliga var samlade till någon högtid
eller födelsedag var det pladder, skoj och glada skratt. Det var i stort sett omöjligt att få en syl i
vädret. Min pappa brukade alltid ta en promenad när det var kafferep. Han
orkade inte. Och främst var det kvinnorna som hördes. Männen, mina morbröder
var alltid lite i skymundan. I den familjen var det kvinnorna som regerade. Och
kanske var det inte så konstigt. Pappan dog i ung ålder och mamman, min mormor,
var ensam med tolv ungar. Och det är klart, man måste vara högljudd för att
höras i en sådan familj. Och männen hade ingen manlig förebild. De fick i ung
ålder bege sig ut på jobb för att försörja familjen. Fast det är klart, det
fick kvinnorna också, men det var som att de blev starkare än sina bröder. Mer
lyskraftiga, starka och högljudda.

Inne på prästgården har temperaturen höjts. Nu skojas det
och skrattas ganska högljutt. Det är en uppsluppen stämning och jag tänker att
det är just så här som mamma vill ha det. Skoj och skratt. Bejaka livet. Se det
ljusa i tillvaron. Det är det som har gjort att hon har klarat livet trots att
hon tvingades begrava ett av sina barn.

När jag åkte upp till Falun efter att sjuksystern på äldreboendet
meddelat att mamma försämrats så fick jag uppleva något mycket sällsamt.
Någonstans mellan Lindesberg och Fagersta sprang plötsligt ett lodjur över
vägen. Klädd i höstens färger hoppade den elegant in i skogen. Jag var tvungen
att stanna en stund. Hänförd över synen. Medan jag stod mot ett träd och
lättade på trycket tänkte jag på en pjäs skriven av P-O Enqvist. Den heter
Lodjurets timma. I pjäsen får man förklarat att lodjurets timme är den
tjugofemte på dygnet. En timme som ligger utanför tiden, där man eventuellt kan
möta Gud eller något annat väsen. En tillvaro i intet.

De sista två dagarna sover mamma nästan hela tiden. Endast
vaken några korta minuter på morgonen. Efter lunch på tisdagen, ungefär en
vecka efter att jag hade anlänt till äldreboendet satt vi, två mostrar och en
kusin och pratade i mammas rum. Det var som vanligt en uppsluppen stämning. Vi
skrattade och berättade gamla minnen. En rossling hördes. Jag gick fram till
sängen, tog hennes hand. Kände på pulsen, den var svag. Två rosslingar till
kom. Vi ringde på personalen. Pulsen var försvunnen och jag kände inte att hon
andades. Sjuksystern bekräftade att hon med största sannolikhet hade dött. Och
just då drog hon det sista rosslande andetaget och sen var det över. Jag satt
med hennes hand i min och strök henne på kinden. Hon kallnade fort och fick en
lite gul ton på huden. Jag tänkte att hon kanske just hade inträtt i lodjurets
timme. Timmen som ligger utanför tiden. Timmen som är oändlig och där kanske en
gud finns. Eller varför inte hennes döde son Mats. Kanske finns han också i
lodjurets timma. Vad vet jag. En trösterik tanke var det ändå.

Prästgården har tömts på släktingar. Det är ovanligt tyst på
parkeringen. Min familj sitter i bilen. Innan jag kliver in går jag till
brorsan som står vid sin bil. ”Vi är föräldralösa nu” säger jag ”Ja” säger han
sedan kliver vi in i våra bilar. Jag startar den och vi åker sakta iväg från
Vika Kyrka. Jag tänker igen på att man tar saker för givet. Givetvis har jag
alltid tänkt att jag och brorsan var de viktigaste i mammas liv. Och när döden
närmar sig är det sista hon säger, ”Jag vill inte lämna dig Majvor”. Och allt
är så självklart. En människa som man har tillbringat hela livet med är så
klart till syvende o sist den viktigaste människan.

Mellan Fagersta och Lindesberg tittar jag efter lodjuret men
jag ser den inte. Kanske har han gjort sitt. Hämtat min mamma. Till lodjurets
timma.



Next »