När bebben för tredje dagen i rad hade haft mer än fyra
frånvaroattacker bestämde vi oss för att åka till akuten. På inrådan av
sjukvårdsupplysningen. Vistelsen i stugan i Lerviken kunde ha varit bättre. Det
är något outsägligt sorgligt över att se en liten människa försvinna från
världen, om bara för en minut.

Medan bebben och sambon befann sig på akuten tog jag och
ungen en promenad i Faluns stadspark. Vi gick runt dammen och upp på en
balustrad. Den stod där i skogen skvallrande om fornstora nöjesstunder för
borgerligheten i den lilla staden. Medan vi stod på balustraden började jag
tänka på något helt annat. Nämligen min egen fylledebut. Den ägde nämligen rum
i stadsparken. Som jag minns det ålade vi runt några stycken på marken, fyllda
med varsin flaska gott och blandat från en av pojkarnas pappors spritskåp. En
ljusbrun sörja som smakade vedervärdigt men som med stark målmedvetenhet hade
passerat våra strupar. Mina minnesbilder var en röra av kroppar som krälade
runt. Där jag stod och blickade ut från balustraden kunde jag inte minnas var
någonstans i parken tilldragelsen ägde rum. Troligtvis en bit in i skogen. På
vägen mot diskotek Lill-luffarn i folkets hus kräktes jag och jag minns att jag
därefter mådde ganska bra.

Vi fortsatte att gå omkring i trakterna runt Falu lasarett.
Plötsligt befann vi oss gående på samma grusväg som sex stycken lottor gick en
försommardag 1994. Ingen av dem visste att mot dem kom en full, galen,
svartsjuk fänrik utrustad med en AK 4. Fänriken var Mattias Flink och några
timmar senare hade han skjutit ihjäl sju människor. Bland annat fyra av
lottorna. Det hela hade föregåtts av, som han själv uttryckte det, osunt
drickande och eruptiva utbrott av ilska. Dessutom, under kvällen, ett
svartsjukedrama. Läkarnas diagnos var alkoholutlöst psykos. Sista delen i
dramat vandrade han i en numer nedlagd järnvägsförbindelse mellan Falun och
Grycksbo. Där stötte han på två poliser som kallblodigt sköt honom i höften
samtidigt som han lyfte sin AK 4 för att släcka två liv till. Själv säger
poliserna att det var rena lyckoskottet. Det känns lite kusligt att gå på
grusvägen så jag säger åt ungen att vi tar en annan väg. Samtidigt tänker jag
på att Mattias Flink nyligen har släppts ur fängelse och att det inte bara var
offrens liv som han förstörde den där försommarkvällen utan även sitt eget.

Vistelsen vid vår sommarstuga i Lerviken en bit utanför
Falun har inte blivit som jag tänkt det. Förutom dåligt väder så har som sagt
bebbens epilepsi varit värre än någonsin. Att bo i en stuga utan vatten är i
sig lite stökigt och det blir inte mindre stökigt med en bebbe som förlorar
medvetandet ungefär varannan timme. Magin ville inte infinna sig och mest kände
jag mig bedrövad. Utsikten över sjön Runn som vanligtvis fyller mig med
njutning fick en grådassig ton över sig. Den enda ljusglimten var första dagen
när vi kom fram. Då klev jag och ungen iväg över stock och sten, mellan granar
och tallar för att uppsöka vårt kantarellställe. Och mycket riktigt lyste det
på några ställen de guldgula svamparna. Och det mest spännande är när svamparna
ligger halvt dolda under mossan. Att skjuta mossan åt sidan och se
kantarellfamiljer i full blom är värt det mesta.

Jag och ungen kommer tillbaka till akuten. Läkarna är klara
med diverse provtagningar och i vänta på resultatet åker vi ned till centrala
Falun och intar pizzor och kebabtallrikar. Det är vi värda kommer vi överrens
om. Bebben får en barnmatsburk men visar sig mer begiven på pizza. Och jag
förstår honom. Vi blir så trevligt bemötta på pizzerian att vi två dagar senare
gör om besöket.

Tillbaka till akuten. Och medan sambon och bebben väntar på
provresultaten åker jag och ungen och besöker min gamla moder på ett
åldersboende. Hon är 89 år och har sår i en fot. Hon gråter när vi kommer ty de
har nyligen lagt om såret och det gör ont. Hon ligger ned och det är inget hon
vill ty hon är av den gamla sorten som vill sitta upp och göra ett gott intryck
när hon får besök. Jag säger åt henne att ligga kvar. De snälla sköterskorna
kommer in med kaffe och bulle åt mig och en glass åt ungen. Och som vanligt är
de flesta anställda invandrare. Sverige skulle gå under om vi inte hade dem.
Ett mycket fåtal sverigefödda människor vill jobba på ett ålderdomshem. Tungt
jobb och dessutom dåligt betalt. De gör kanske mest samhällsnytta av alla
medborgare i landet Sverige. Min moder är mycket nöjda med dem. De är duktiga
på att jobba, säger hon, och det är ett mycket gott betyg av en kvinna född på
tjugotalet och uppväxt med arbetarrörelsen. Sambon ringer, de är klara på
akuten och vi åker för att hämta dem.

Under hela vistelsen i Falun läser jag Sture Bergwalls bok ”Det
är bara jag som vet vem jag är”. Han skriver bra. Jag tänker att han beskriver
ett fenomen. Nämligen en form av masspsykos som inträder när en sensation är
under uppsegling. Chansen att få vara med om en historisk händelse. I det här
fallet uppklarning av diverse olösta mord i Sverige. En hel yrkesgrupp driver
Sture mot erkännande av det ena mordet efter det andra. Det enda Sture vill är
att få lite uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse. Psykologer, överläkare och
vårdare översköljer Sture med narkotiska läkemedel och i ett ständigt rus
följer Sture bara med strömmen av välvilliga pekfingrar som berättar vad han
ska säga och göra. Sture själv försöker att läsa in sig på de olika fallen men
mest chansar han vilt. Och åhörarna tolkar allt han säger till sin fördel De
vill verkligen att han ska vara en massmördare. Plötsligt dyker min pappa upp
en bit in i boken. Kamrer Rune Andersson köper Stockholmstidningen av Sture och
ger honom rundligt med dricks. En av Stures tillbakablickar i sin barndom. Och
kanske är det för mig det mest intressanta. Återblickarna från livet i Korsnäs.
Själv minns jag mest Sture från köksfönstret när han gick med sina hundar,
bland annat en dalmatiner, på väg upp i skogen med sin bror.

Vi avbryter minisemestern, det blir för jobbigt med bebbens
alla frånvaroanfall. Det känns bättre att vara hemma. Och medan vi packar bilen
och förbereder oss för att åka till Göteborg tänker jag att nittiotalets Falun
präglades av dessa två personer. Mattias Flink och Sture Bergwall, eller som
han då hette, Thomas Quick. Det var en mörk period i Falun. Själv bodde jag då
i Göteborg, men funderade mycket på vad det var för fel på staden. Nu vet vi
bättre. Mattias Flink fick ett ödesdigert spel och i Stures fall var det
egentligen människorna runt honom som var de stora bovarna. Med karriärskåta
poliser, åklagare samt ett antal psykologer som arbetade efter en form av
dinosauriepsykoanalys. Hämtad från början av seklet.

Och plötsligt händer det. Bebben har varit fri från
frånvaroanfall i två dagar. Vi andas ut för en stund. Framför oss ligger många
besök på sjukhus men vi är vid gott mod. Det kommer att bli bra.