I kyrkbänken tänker jag, medan jag tittar på solljuset som
lyser upp delar av kistan, på en annan begravning. En begravning som ägde rum
för femtio år sedan. I en helt annan kyrka. Min bror Mats. Till skillnad från
den kvinna som nu ligger där i den soldränkta kistan var han bara i början av
sin levnad. Han dog innan livet ens hade börjat. Tretton år och söndertrasad av ett tåg. Jag
kommer ihåg att jag under begravningsakten hela tiden tänkte att han låg just
där, i kistan, söndertrasad och utom räckhåll för mig. Borta för alltid.

Kvinnan som nu ligger i den soldränkta kistan i Vika kyrka är min mamma
och hon har levt ett fullt liv. I åttionio år. Ett liv som inneburit glädje och
sorg. Som för de flesta. Några veckor innan har jag följt henne in i döden.
Under en vecka som var plågsam i början men som de sista dagarna var lugna och
fridfulla. Som om hon släppte taget. Ty hon ville egentligen inte dö. Spjärnade
emot. I ljuset av döden blir livet konkret på något vis. Konventioner blir
oviktiga och livet kokas ner till kanske en mening. I det här fallet blev jag
varse att hon visserligen älskat oss barn men den hon inte ville lämna var
hennes tvillingsyster Majvor. Och kanske är det inte så konstigt. Hon har levt
nära henne i åttionio år. Redan i moderlivet. Och det är henne hon inte vill
lämna. ”Majvor, jag vill inte lämna dig” säger hon. Majvor, som är en mycket
klok kvinna svarar att ”det där kan varken jag eller du bestämma”. Mamma nöjer
sig med den förklaringen. Kanske blir hon lite lugnare. Förstår det
oundvikliga.

Begravningen avslutas med en mycket vackert framförd What a
wonderfull vorld, den gamla klassikern som Louis Armstrong fick en hit med på
sextiotalet. Mammas favoritlåt. Jag vänder mig om och ser en fullsatt kyrka. De
mostrar som fortfarande lever, en gång i tiden fanns tolv mostrar och
morbröder, nu är fyra kvar. Där sitter kusiner och gamla vänner till mamma. Vi
barn och barnbarn. Även barnbarnsbarnen. Resultatet av ett långt levt liv. Jag
tänker att det inte är lite. Ett liv som har varit meningsfullt. Ty det har
gett avkastning. Och mer kan man kanske inte begära av livet.

Vi vandrar mot prästgården. Där ska inmundigas kaffe och
smörgåstårta. Allvarliga till en början, men under vägen dit börjar folk prata
och skämta. Mitt minne av mamma och alla hennes systrar och bröder är att de
alla var bullriga och skämtsamma. När samtliga var samlade till någon högtid
eller födelsedag var det pladder, skoj och glada skratt. Det var i stort sett omöjligt att få en syl i
vädret. Min pappa brukade alltid ta en promenad när det var kafferep. Han
orkade inte. Och främst var det kvinnorna som hördes. Männen, mina morbröder
var alltid lite i skymundan. I den familjen var det kvinnorna som regerade. Och
kanske var det inte så konstigt. Pappan dog i ung ålder och mamman, min mormor,
var ensam med tolv ungar. Och det är klart, man måste vara högljudd för att
höras i en sådan familj. Och männen hade ingen manlig förebild. De fick i ung
ålder bege sig ut på jobb för att försörja familjen. Fast det är klart, det
fick kvinnorna också, men det var som att de blev starkare än sina bröder. Mer
lyskraftiga, starka och högljudda.

Inne på prästgården har temperaturen höjts. Nu skojas det
och skrattas ganska högljutt. Det är en uppsluppen stämning och jag tänker att
det är just så här som mamma vill ha det. Skoj och skratt. Bejaka livet. Se det
ljusa i tillvaron. Det är det som har gjort att hon har klarat livet trots att
hon tvingades begrava ett av sina barn.

När jag åkte upp till Falun efter att sjuksystern på äldreboendet
meddelat att mamma försämrats så fick jag uppleva något mycket sällsamt.
Någonstans mellan Lindesberg och Fagersta sprang plötsligt ett lodjur över
vägen. Klädd i höstens färger hoppade den elegant in i skogen. Jag var tvungen
att stanna en stund. Hänförd över synen. Medan jag stod mot ett träd och
lättade på trycket tänkte jag på en pjäs skriven av P-O Enqvist. Den heter
Lodjurets timma. I pjäsen får man förklarat att lodjurets timme är den
tjugofemte på dygnet. En timme som ligger utanför tiden, där man eventuellt kan
möta Gud eller något annat väsen. En tillvaro i intet.

De sista två dagarna sover mamma nästan hela tiden. Endast
vaken några korta minuter på morgonen. Efter lunch på tisdagen, ungefär en
vecka efter att jag hade anlänt till äldreboendet satt vi, två mostrar och en
kusin och pratade i mammas rum. Det var som vanligt en uppsluppen stämning. Vi
skrattade och berättade gamla minnen. En rossling hördes. Jag gick fram till
sängen, tog hennes hand. Kände på pulsen, den var svag. Två rosslingar till
kom. Vi ringde på personalen. Pulsen var försvunnen och jag kände inte att hon
andades. Sjuksystern bekräftade att hon med största sannolikhet hade dött. Och
just då drog hon det sista rosslande andetaget och sen var det över. Jag satt
med hennes hand i min och strök henne på kinden. Hon kallnade fort och fick en
lite gul ton på huden. Jag tänkte att hon kanske just hade inträtt i lodjurets
timme. Timmen som ligger utanför tiden. Timmen som är oändlig och där kanske en
gud finns. Eller varför inte hennes döde son Mats. Kanske finns han också i
lodjurets timma. Vad vet jag. En trösterik tanke var det ändå.

Prästgården har tömts på släktingar. Det är ovanligt tyst på
parkeringen. Min familj sitter i bilen. Innan jag kliver in går jag till
brorsan som står vid sin bil. ”Vi är föräldralösa nu” säger jag ”Ja” säger han
sedan kliver vi in i våra bilar. Jag startar den och vi åker sakta iväg från
Vika Kyrka. Jag tänker igen på att man tar saker för givet. Givetvis har jag
alltid tänkt att jag och brorsan var de viktigaste i mammas liv. Och när döden
närmar sig är det sista hon säger, ”Jag vill inte lämna dig Majvor”. Och allt
är så självklart. En människa som man har tillbringat hela livet med är så
klart till syvende o sist den viktigaste människan.

Mellan Fagersta och Lindesberg tittar jag efter lodjuret men
jag ser den inte. Kanske har han gjort sitt. Hämtat min mamma. Till lodjurets
timma.