Har startat upp bluesbandet igen. Det gick inget vidare. En
ny trummis som kanske inte var på samma nivå som de vi tidigare haft. Dessutom
var vi alla mycket ringrostiga. Timingen satt inte där och vissa låtar hade vi
glömt. Nu blir det inte så mycket repande. Varannan måndag har vi sagt. Det ger
inga förutsättningar för ett tight bluesband redo för turné på stadens ölhak. Å
andra sidan har det aldrig varit min målsättning. Att bara få spela på
telecastern och sjunga litegrann räcker för mig. Annars är kontrabas min nya
favoritsysselsättning. Varje torsdag eftermiddag samlar vi ihop oss i kaféet
och spelar country. Vi är några som trakterar instrument och resten sjunger för
full hals. Tung och otymplig är kontrabasen men när det stämmer känner jag att
det lägger grunden för allt sväng. Låten lyfter, det börjar gunga. Förr fick
jag ständigt en blodblåsa efter att ha knäppt någon timme på instrumentet men
nu verkar huden ha stärkts betydligt på fingertopparna. Jag har aldrig varit någon countryfantast men
måste medge att det är ganska roligt att spela.

Ungen tittar på Tv samtidigt som bebben klättrar omkring på
honom. Det verkar inte beröra honom. Skillnaden på dagens ungar och min egen
barndom är att det finns möjlighet att titta på barnprogram tjugofyra timmar om
dygnet medan jag fick vänta i en vecka innan Humle och Dumle visades på
nationens enda Tv-kanal. Vad gjorde mina föräldrar för att få lite lugn och ro?
Kanske var det anledningen till att jag alltid var tvungen att vara utomhus
hela dagarna. Morsan fick lite egen tid. För hon kunde ju inte sätta mig
framför Tv:n. På dagarna sprakade myrornas krig och det första programmet
började sisådär vid femtiden på eftermiddagen. Och då var det vuxen Tv. På
lördagar samlades vi dock framför Hylands hörna. Den tidens familjeprogram.
Farsan satt i fåtöljen och rökte pipa medan han tittade på Hyland och Carl
Gustav Lindstedt som gubben i lådan. För övrigt den enda programpunkt jag
kommer ihåg. Morsan satt i soffan och höll koll på programpunkterna så att jag
inte skulle få se något olämpligt. De gånger svensk televison visade svenska
teaterproduktioner var hon extra på hugget, ty det förekom naket. Jag satt i en
snurrstol snett framför morsan och när det kom någon lättklädd scen sparkade
hon till stolen så att jag med ens satt och tittade på henne istället. Ingen
vidare ersättning till det som hände i rutan. När
Tv-kvällen led mot sitt slut låg pipröken tung i vardagsrummet. Den liksom smög
runt under taket. Senare bytte han ut pipa mot cigarrer och därmed förvandlades
rummet till ett rökinferno där det knappt gick att urskilja möblerna. Men det
var några år senare.

Varken jag eller brorsan har tagit upp det här med rökning.
Kanske blev vi avskräckta. Däremot snusar jag. Kanske ett arv efter min farfar
som varje morgon kom ned för trappen med en snussträng från mungipan och ned
mot halsen. Ungefär där befinner jag mig själv idag.

Nu är det lunchsovning för bebben och då ligger ungen där
igen. Och tittar på något barnprogram. Den här gången i telefonen. Om en stund
ska vi åka till Majorna och titta på Konstrundan. Senare också fika ihop med
mina stora ungar. Det blir till att gräva i plånboken. Man får skylla sig själv
när man skaffar sig fyra ungar.