Målning av Anna Ekenstierna www.annaekenstierna.se

För några år sedan slutade jag med att själv byta däck på
bilen. Det var på sätt och vis som att avsluta den sista manliga funktionen.
Att böja sig för bekvämligheten. Också ett adjö till bekantskapen med alla de
män som samlades runt bilen när det var dags för däckbyte. De stod där eller satt på stenar och hummade
och studerade min teknik. Samtalen flöt lätt ty män behöver aktivitet när de
umgås. Och någon som byter däck ute i det fria ger en befrielse för den ångest
som uppstår när en man ska vara social. Man kan snacka utan at det blir
hotfullt. Typ känslor och så där. Finns inget att säga kan man studera
däckbytet och kanske sparka lite lätt på dem. Kolla att de sitter som de ska.
Och det bästa av allt; man kan gå när som helst.

I dag satte jag sista spiken i kistan. Jag lämnade däcken på
ett däckhotell. Därmed finns inget spår kvar av den enda manliga verksamheten
jag hade. Jag tar bara bilen och åker till verkstaden, lämnar bilnyckeln,
lägger av en brakare och kan under några minuter pyssla med annat. Som till
exempel stå utanför och titta tomt i fjärran och känna mig som en riktig
kärring.

Som kompensation har min sambo köpt en slagborr åt mig.
Antagligen för att hon tycker lite synd om mig. Sinnebilden för förlorad
manlighet. Jag har sneglat på den där slagborren och tänkt att jag ska använda
den. Det finns flera projekt att ta itu med då alla väggar är av betong. Men
jag kommer mig inte för. Den ligger där i garderoben och väntar på att ett par
manliga händer ska sluta sig kring handtaget, lyfta upp den, sätta den mot
väggen och därefter trycka av. Som en Charles Bronson. Men inget händer. Jag
vet inte om det har med förlusten av däckbytarverksamheten att göra. Utrymmet
för att vara riktigt manlig finns inte längre. Allt kan lämnas in till folk som
gör det bättre eller också tar kvinnorna över. Sambon har i flera fall lånat en
slagborr av en väninna och själv borrat. Utan min vetskap. Ni hör, inte undra
på att vi män går omkring och är förvirrade.

Därför kan det vara vilsamt att läsa min bloggkollega.
Hennes man är en praktiker som snickrar, gjuter och bygger så att svetten
rinner. Eller gräver diverse hål och hugger ned träd. Eller åka hem till
svärföräldrarna och se svärfadern klockan åtta på morgonen greppa en spade,
hacka, pensel och hammare med käften full av spik bege sig ut för att bygga,
riva eller gräva. Med bister min. Och han gör det oavbrutet till klockan elva
på förmiddagen då det vankas förmiddagsfika. En halvtimme och sedan bär det av
igen. Det finns fortfarande riktiga män. Men de försvinner mer och mer. Kvar står
vi som har förlorat all manlig verksamhet. Förvirrade med armarna hängande
utefter sidan. Valhänta och förlorade famlar vi oss fram i kvinnornas värld. Som
en tweet jag läste för några dagar sedan där en kvinna trött konstaterade att
hon i tolv år försökt att lära sin man hur man städar en toalett. Så står han
där med huvudet nere i toaletten med en flaska fönsterputs.

Däckbytet är numer ett minne blott. Två gånger per år har
jag fått känna mig som en man. Nu är det oåterkalleligt över. Jag avslutar
härmed och går och hänger tvätt istället. Kanske tittar jag till slagborren.
Den ligger där i garderoben och glänser så fint.