I rollerna:

Bebben 1,5 år

Ungen 4 år

Pappan 57 år

Sambon 37 år

Kvällsfika därefter tandborstning. Kvällsritualen är
avklarad. Vi säger god natt till storebror och därefter går vi in i rummet. Jag
drar undan överkastet, lägger en extra kudde för min egen del och lägger sedan
bebben. Tar plats bredvid, lägger mig på sidan och den unge herrn tar
omedelbart tag i mitt vänstra öra och vrider om under en stund. Jag tittar på
honom och ser två pigga ögon. Sedan börjar det. Han vrider sig om ett halvvarv,
tar tag i fötterna och gungar lite fram och tillbaka, släpper dem, slår lite på
väggen. Vänder sig tillbaka och tar återigen tag i örat. Men bara för en kort
stund. Den här gången gör han ett helvarv i sängen och hamnar tillbaks med
ansiktet mot mig. Inget öra den här gången. Nu hugger han tag i halsens hud med
sina vassa naglar och nyper till. Jag skriken aj och tar bort hans händer.
Återigen gör han ett halvvarv, tar tag i fötterna, släpper dem och nu kör han
in en näve i munnen och gräver runt. Omsorgsfullt och med största allvar. Det
pågår ganska länge. Han tar ut handen och börjar prata. Högljutt och ordlöst. Han har inte lärt sig orden ännu. För mig
är det öronbedövande. Han låter en lång stund och sedan är det dags att hålla i
fötterna igen. Kanske känner han lite trötthet för nu vänder han ryggen mot mig
och bökar in ändan i min mage. Handen letar rätt på vänsterörat och den blir
mer och mer lik en blomkål. Han drar fortfarande hårt och jag vet vad det
innebär. Nämligen att det är långt kvar innan han somnar. Vid det här laget
börjar jag tröttna. Bli otålig. Ska inte ungen somna någon gång. Vad jag inte
vet just då är att det bara är början. Det har gått en halvtimme och vi har
inte ens kommit halvvägs i läggningen. Han ställer sig på alla fyra och försöker resa
sig. Jag trycker ned honom och med ens åker näven in i munnen igen samtidigt
som han snurrar ett helvarv. Lakanet är vid det här laget alldeles hopskrynklat.
Händerna letar reda på fötterna igen och han åker ihop som en fällkniv.

När det gått ytterligare en halvtimme ger jag upp. I
vardagsrummet ligger ungen och tittar på Tv. Jag skulle ha lagt honom för
längesedan. Sambon är i ateljén och kommer först sent på kvällen. Jag lämnar
bebben åt sitt öde. Han gråter. Hämtar ungen och gör en rekordtandborstning,
pluggar i nappen och föser honom i säng. Ingen bok. Jag fräser att han ska sova
omedelbart. I det andra rummet ligger bebben och gråter uppgivet och jag är
själv i upplösningstillstånd. Samtidigt märker jag tecken på att ungen faktiskt
håller på att somna. Och i det andra rummet blir gråtuppehållen längre och
längre för att till slut tystna helt. Jag tittar på klockan, det har gått en
och en halv timme sedan jag började läggningsproceduren. Reser mig från ungens
säng och går till det andra rummet. Bebben har somnat i fotändan, som om han
försökt att nå mig. På lakanet under ansiktet är det fullt av blod och för ett
ögonblick får jag panik. Tittar efter och konstaterar näsblod men känner mig
som en mycket dålig pappa. Det hade ju kunnat vara något värre. Men kanske hade
jag lyckats förhindra näsblodet om jag hade varit på plats, tänker jag medan
jag trött går till soffan och sätter mig. Slår på Tv:n och tittar på något helt
meningslöst som jag redan glömt vad det var. I köket står all disk kvar på
diskbänken.