Det är sommaren 2018. Ett enda långt högtryck har parkerat
sig över Sverige. I klädaffären i Falun är det svalt. Det är skönt. Jag
studerar den då tvååriga bebben när han går runt hyllorna i affären. Det är
samma vända om och om igen. Tingen på hyllorna är honom helt likgiltiga. Det är
något märkligt med de där vändorna. Det är då som jag för första gången börjar
fundera på det där med att han inte har börjat prata. Orden finns inte där.
Kanske finns det en annan orsak än att han från födseln har hört lite dåligt.
Bös i öronen hade hörselläkaren sagt. Att han också sedan ett år tillbaka har
epilepsi stärker min misstanke att något inte är som det ska. Vi har
ytterligare någon vecka kvar på semestern och ägnar den åt samma sak vi gjort
hela tiden. Nämligen att uppsöka badplatser med rejäla skuggpartier. Jag låter
misstanken sjunka tillbaka in i hjärnans mer undanskymda vrår.

Sambon kommer hem efter ett återbesök hos öronläkaren. Det
är september och man börjar ana höstfärgerna. Hon ser lite fundersam ut.
Läkaren tyckte att det var konstigt att inte språket kommit trots att Bebben
utan tvivel hör alldeles utmärkt. Det borde det ha gjort. Därefter ställer han
frågan som gjort henne lite konfunderad. Nämligen om det finns autism i
släkten. Jag berättar då för henne att det är något jag misstänkt sedan den där
dagen i den svala klädaffären i Falun.

Språket kommer inte. Vissa ord som mamma eller pappa finns
där men används knappast för sitt rätta syfte. Någon vilja att kommunicera
finns inte. Däremot är han fysisk, kramig, och skrattar ibland hejvilt. En
mycket nöjd liten kille som springer fram och tillbaka i lägenheten och vevar med
armarna som en propeller. Jag ropar efter honom – David, David, DAVID, ingen
reaktion. Han förstår inte när vi säger saker. Han lever sitt eget liv. Jag tar
upp honom i knäet. Med ens är han helt närvarande. Han vet att det vankas bus.
Jag kittlar honom, han skrikskrattar och tittar mig sedan förväntansfullt i
ögonen i väntan på mer bus. Jag frågar om vi ska gå till mamma i köket. Ingen
reaktion. När mina andra barn var över två år förstod de det mesta man sade.
Inte Bebben, det finns inga tecken på att han förstår. I stället börjar han att
göra konstiga rörelser med händerna samtidigt som han har ljud för sig.

Vi pratar med dagis, de får heller ingen kontakt med honom
genom prat. Han visar inget överdrivet intresse för sina dagiskompisar heller.
I övrigt är han glad och kramig. Äter bra och sover som en stock på lunchen. De
konstaterar, liksom vi, att det är musik som är det stora intresset. Han kan
formligen försvinna in i musikens värld och han sjunger ofta och gärna. Blinka
lilla stjärna kommer som ett rinnande vatten. Inledningsstroferna sjunger han
med text och med en sällan skådad tonsäkerhet.

Vid det här laget är både jag och min sambo ganska säkra på
att det handlar om autism.

Vi kontaktar neuropsykiatrin och ber om en utredning. Det är
ett års väntetid. Tur i oturen så har vi mycket god hjälp från Neurologen som
hjälper oss med kontakterna och han får med tiden en plats på habiliteringen.
De gör också en utvecklingsbedömning av honom och kommer till ungefär samma
slutsats som vi. Troligen autism. Om han har någon utvecklingsstörning är för
tidigt att säga.

Det är sommaren 2019. Vi återvänder till Falun och stugan
som ligger längst in i Lerviken vid sjön Runn. Det är hyfsat väder, inte som
året innan, men vi är ganska nöjda över att slippa den olidliga hettan. Jag
sitter på verandan till det mindre vita huset. Det är varmt. Tittar ut över
sjön samtidigt som jag läppjar på ett glas mörk rom. Livet är just i denna
stund uthärdligt. Solen är på väg ned på andra sidan sjön. Jag hör mamman ropa
efter Bebben. Han är återigen på väg ut i skogen på den smala stigen som är den
enda vägen till och från stugan. Jag ser hans lilla gestalt målmedvetet på väg.
Armarna vevar fortfarande som propellrar. Han tar ingen notis att en mamma
ropar efter honom. Han ska helt enkelt ut i skogen. För femtielfte gången. Det
har blivit en vana för oss. När han inte är på väg ut i skogen har han några
slingor som han går. Runt husen eller efter sjön. Alltid samma slingor. Ibland
stannar han och stimmar. Ett begrepp vi lärt oss. När barn med autism gör
rörelser med händerna och har ljud för sig. En sak som varit mindre bekvämt
under våren är att han kan sitta på golvet och snurra kastrullock. Det skramlar
öronbedövande och efter en stund är man i upplösningstillstånd. Men nu under
sommaren har det lugnat ned sig. Bara undantagsvis snurrar han. Jag ställer ned
glaset med rom. Fortsätter att titta på honom medan han glatt går in i skogen.
För det är det som gör livet mycket lätt med Bebben. Han är en mycket nöjd
unge. För att inte säga lycklig. Han ler ofta och skrattar högljutt åt saker så
till den grad att hans dagiskompisar gör allt för att locka fram det. Det är
ett smittande skratt och det är också det som möter mamman när hon till slut
hinner ifatt honom en bit in i skogen. Jag tänker att det borde vara omöjligt
att älska någon så infernaliskt. Den där lyckliga lilla pojken som vägrar att
prata. Jag är slagen till marken.

Några ord har kommit och ibland kommer det ord som vi aldrig
har hört. Många gånger när han träffar andra personer. Vi häpnar. En sådan sak
som att han kommer med ett kexpaket och säga ”äta” till mamman gör oss
överlyckliga.

Innan semestern har vi varit på besök på habiliteringen i Frölunda.
Ett fantastiskt ställe med en massa resurser. Där finns specialpedagoger,
psykologer, läkare, logopeder, kuratorer. En makalös hjälp. Vi besöker specialpedagogen
som kommer till samma slutsatser som vi har. Hon är lite överraskad över att
hon får så fin ögonkontakt med honom och vi föräldrar pyser av stolthet.

Fortfarande har vi inte fått någon utredning av honom men
det har utlovats till efter sommaren. Ingen vi hittills har träffat har trott
något annat än att han har autism. Vi skulle bli mycket förvånade om resultatet
blev något annat.

När jag på våren besökte ett möte för föräldrar med små barn
som hade diagnosen autism på Autism/Aspbergerförbundet var det många av
föräldrarna som berättade att de redan innan utredningen var säkra på att
barnet hade autism. Men att få det konkreta beskedet från neuropsykiatrin var
ändå som att ramla ned i ett svart hål. Jag är inte så säker på att vi gör det.
Inte med en kille som är lycklig och kan fyra av ett gapskratt så att det bara
dånar. Jag vill inte ha honom på något annat vis. Om språket kommer är det väl
bra men det ändrar inte på det faktum att det är en kille vi älskar bortom sans
och vett.

Semestern är snart över. En ovanligt bra semester. Jag vet inte
varför jag upplever den så. Vi har haft samma semester som vanligt. Kanske är
det för att vi har sett Bebben lycklig över att befinna sig i naturen. Skratten
när han har badat, eller när vi busat. Hans inåtvända leende när han gått
omkring i sin egen värld. Kontakten med storebror som blivit mycket närmare.
Kvällarna på verandan, baden, besöket
hos äldsta sonen i Stockholm, dagarna i Karlsborg hos mormor och morfar. Att
storebror har fått den uppmärksamhet han är värd och behöver.

Finns egentligen något mer att begära?

Antagligen inte. Livet pågår inte någon annanstans. Det
pågår här. Och nu.