Nästa fråga borde vara, skapar jag konst? Ja, kanske. Eller kanske inte. Hur definierar man konst, eller konstnär? Jag gör ett försök.
Alla kan skapa en bild. Den kan vara snygg eller ful. Den kan innehålla vad som helst men är inte för den skull konst. Det är i bästa fall ett tidsfördriv, något att ägna sig åt i väntan på något annat. Kanske är det lite kul att teckna eller måla och ibland överraskar man sig själv med att ha lyckats gjort ett skapligt hus, eller träd eller ansikte. Man blir stolt. Visar upp det för någon i familjen eller nära vänner och säger ”kolla vilket snyggt hus jag gjorde”. Någon bekräftar och man är nöjd. Självkänslan ökar för en stund. Men det är inte konst man skapat.
Jag skapar konst för att jag måste göra det. Det är ett tvång, en överlevnadsmekanism. Och jag vill att andra ska ta del av den. För jag inbillar mig att jag har något att säga, något att berätta. Jag vet inte vad det är jag berättar eller vad jag vill berätta. Men jag berättar, uttrycker något. Jag tecknar och målar gärna fula barn. Varför? Ja, jag vet inte riktigt. Några funderingar har jag. Som att jag vill uppmärksamma de fula och oönskade barnen. Kanske vill jag berätta att de har samma rätt till livet som vi andra. En sorts hyllning. Kanske är det självporträtt. Min egen upplevelse att vara barn. Jag kanske berättar om alla barn som jag har mött i mitt yrke som fritidsledare. Ett yrke där man ofta träffar dessa oönskade, fula eller ”misslyckade” barn. Eller också är varenda bild av ett barn en sammanslagning av alla barn som jag någonsin mött. Eller inte.
Ni ser, det går inte att berätta om vad jag vill berätta om. Det är höljt i dunkel även för mig. Men det är något i processen som gör att det skulle kunna kallas konst. Jag försöker i första hand uttrycka något. Som går utanför själva utseendet på bilden. Det är inte eventuell skicklighet som driver mig att göra bilder utan det faktum att jag vill säga något. Det fula är för mig det vackra. Ty det ger ett uttryck som går djupare än ytan. Den dagen när jag kan säga exakt vad en bild handlar om kanske det är dags att göra något annat. Då har själva bildskapandet förlorat sin mening. Konst är oförmågan att återge. Otydligheten. Att aldrig nå fram men ändå fortsätta att leta, söka.
Det är också det som gör att konst är så fantastiskt för betraktaren. Då konstnären inte har en aning om vad hen håller på med så kan betraktaren se på konstverket utifrån sin egen livshistoria. Betraktaren kan ösa in vilka känslor, upplevelser och erfarenheter som helst i bilden. Och det som händer är att konstverket plötsligt börjar leva. I ateljén är konstverket helt död. Men när den utsätts för en betraktare börjar den leva. Därmed är betraktaren medskapare av bilden. Och kan aldrig ha fel.
Att göra konst, att vara konstnär är att frångå den vackra ytan. Att vilja uttrycka något som är mer än själva bilden.
Och att inte ha en aning om vad man pysslar med.

Kjell G Andersson