Klockan är sju på morgonen och jag hör ljud inifrån vårt sovrum. Minior håller på att vakna. Det är speciella ljud. När han har sovit bra är det mycket positiva ljud. Jag reser mig upp från soffan och går igenom hallen. Dörren till sovrummet är halvöppen. Jag kan inte se honom eftersom han ligger högt upp i sängen. Hade det varit en normalstor vuxen hade jag sett benen redan nu. Men minior är än så länge en liten treårig pojke. Jag kliver in genom dörren och en vanlig unge hade omedelbart vänt sitt ansikte mot mig. Men minior är ingen vanlig unge, han har autism. Därför ligger han kvar med ansiktet i kudden. Även om han mycket väl vet att jag har kommit in i rummet. Jag går fram till sängen, böjer mig ned och vänder honom mot mig. Jag säger högt och tydligt ”Hej”. Han tittar leende på mig och säger sedan ”hej” och därmed skakar mina grundvalar lite. Det händer nästan aldrig att han svarar på tilltal. Det är alltså en mindre sensation som sker där i sovrummet. Han svarar på tilltal. Han hejar på mig och den dagen är redan räddad. Ett litet ord har satt mig i gungning och jag är fullständigt lycklig där jag står böjd över honom.

Att ha ett barn som är lite annorlunda gör något med ens föräldraskap. Alla andra ungar jag har producerat är ”normala” och därmed sätter jag upp lite förhoppningar på dem. Jag fantiserar vad det ska bli av dem. Kollar lite i smyg på vad de eventuellt har för begåvningar och bannar mig själv över att ha sådana billiga tankar i huvudet. En unge är ju en unge. Varken mer eller mindre. Ändå smyger sig tankarna på då och då. Men Minior är inte som alla andra. Han har autism och därmed har han inte samma förutsättningar som andra barn. Åtminstone har han annorlunda förutsättningar. Och jag kommer på mig att de där förbjudna tankarna kring vad barnet har för begåvningar eller vad det ska bli av honom finns inte. Han är självklar i sin existens och ser till att jag befinner mig i nuet. Ingenting är viktigare än det som händer just nu. Jag sitter i soffan och ser honom jaga fram och tillbaka i rummet. Han är glad och trivs med livet. Det är fullkomligt nog. Någon mer tanke har jag inte. Han är lycklig och vad kan man egentligen mer begära. Ett ”hej” på morgonen är ett under och vad som  kommer i framtiden saknar i detta ögonblick betydelse.

Så klart ser vi till att han ska kunna klara av ett liv efter sina förutsättningar. Han är redan inskriven på habiliteringen. Jag kan sitta och öva kommunikation med honom med tittutlekar eller med hjälp av bildstöd. Men det är en annan sak. Det är att förbereda honom att klara av livet i ett ganska tufft samhälle. Kommunikation är ju en grundläggande del av livet som människa på jorden. Men när jag ser honom komma farande lycklig genom rummet med armarna som en väderkvarn, eller när han tankfullt snurrar på ett grytlock, eller när han är inne i sin egen bubbla och viftar med händerna, eller när han högt och tydligt sjunger Blinka lilla stjärna, ja då är det nog. I den stunden räcker det för mig och kanske är jag som mest levande just då. I nuet tillsammans med en lycklig annorlunda pojke.