Sitter i en ateljé i Karlsborg. Det är konstvandring och jag och sambon ställer ut målningar. I förrådet visar min sambo en stor målning av en Epa-traktor och i förgrunden två pojkar. Anledningen till att besökaren vill se den är att hans son är en av pojkarna. I övrigt är han ganska ointresserad av de bilder vi satt upp. Han är den tredje besökaren på vår utställning i dag. Den första var mest intresserad av någon släkting till Sambon och den andre ville se lokalen. Så kan det se ut när man har utställning på små orter. Missförstå mig inte, det är väldigt charmigt men kanske inte anledningen att vi åkt upp hit och hängt upp våra bilder. Gårdagen var mer välbesökt. Av den anledningen att i närheten pågick Bondens marknad. Och som så många gånger förr var det mestadels damer i övre medelåldern som kom in. Våra kulturbärare. I  bland hade de med sig mannen i släptåg som besvärat letade efter något att titta på. Som den intressanta dörrposten eller det faktum att golvet är nedstänkt med färg. Någon fick syn på en burk med kvickrot som han studerade ingående. Männen ser ofta ut som strykrädda hundar när de kliver in i ateljén och försöker gömma sig bakom sina fruar.

På morgonen tog jag en tur innanför fästningen. En för mig historisk plats. För ca fyrtio år sedan gjorde jag rekryten där. Tre månaders grundutbildning till kryptör. En funktion inom försvaret som ska skicka och ta emot lite hemliga meddelanden. Krypterade då förstås. Alla vi som utbildade oss hade någon form av handikapp. Någon var halvdöv, en annan halt och de flesta andra var halvblinda med stora glasögon som liknade coca colabottnar. Gemensamt var att vi av någon outgrundlig anledning hade fått bra resultat på teori och signalprovet på mönstringen. Men ännu viktigare var att vi alla hade haft usla fysiska resultat. Så där var vi samlade, ett gäng med skapliga huvuden men utrustade med en bedrövlig kropp. När jag nu fyrtio år senare kliver igenom porten till fästningen i Karlsborg så känner jag ingenting. Inget av det magiska som jag upplevde då finns längre kvar. Vännerna, känslan, ångesten, tristessen. Det är allt för många år som har förflutit. Jag var en annan då.

In genom dörren kliver sambons lärare från lågstadiet. Hon måttar med händerna hur liten sambon var på den tiden. Påminner henne om att hon alltid ritade hästar. Jag noterar att intresset för de målningar vi har satt upp är av sekundärt intresse. Hennes väninnor skrattar och är positiva i största allmänhet. Trevligt ändå.

På den tiden jag gjorde rekryten här i Karlsborg låg sambon i svärmors mage. Ett halvår senare skulle hon bli utklämd. Då visste vi inte att vi skulle sitta i den här ateljén, 39 år senare, i väntan på att någon med genuint konstintresse skulle kliva in genom dörren. Nå, tills vidare nöjer vi oss med damerna med åtföljande män. De är i varje fall oftast glada och positiva. I tre månader befann jag mig innanför fästningen och sedan utlokaliserades vi till olika milostaber i Sverige. Själv hamnade jag på milostab Bergslagen j Karlstad. Där flyttade jag ihop med min dåvarande flickvän, men det är en annan historia. Det var i Karlstad jag blev arbetsskygg. I en källare på staben satt vi fem rekryter och väntade på meddelanden. Det kom mellan fem och tio varje dag och varje meddelande tog en minut att behandla. I början var vi på hugget men ju mer tiden gick ju mer ovilliga var vi att ta hand om det som kom. Till slut satt vi och blängde på varandra när signalen om nytt meddelande plingade. Och till slut var det samma människa som reste sig och masade sig iväg till telexapparaten och rev av hålremsan. Själv gjorde jag ingenting fortsättningsvis. Det gick så långt att de gemensamma kortspelen blev ett ensamt läggande av patients samtidigt som vi glodde misstänksamt på varandra.

Nu kom det kusiner till svärmor. De kommer nu att vänta här till dess hon dyker upp. De ser förväntansfulla ut.  Verkar vara själva målsättningen med besöket. Alla pratar västgötska. Det kan ju gå bra ändå. En äldre man med stavar börjar förstå att jag och sambon har barn ihop. Han tittar en stund med avsmak på mig när han inser åldersskillnaden. Jag ler och försöker se ung och ofarlig ut.

Efter muck hade jag väldigt svårt att jobba överhuvudtaget. Fick en anställning som brödutkörare som jag misskötte grovt. Vådan av att göra lumpen. Eller snarare att göra ingenting. Sedan blev jag fritidsledare. Det är också en annan historia.

Så var det tomt igen. Kusinerna har gått men ska komma tillbaka när svärmor anländer. Jag är utböling och det är inget mer att säga om. Är ändå tacksam att jag fick delta i denna konstvandring. Mycket spännande händer även om det mesta inte handlar om konst. En helg i ett litet samhälle är snart till ända och vi har blivit lite rikare. Inte på pengar men av upplevelser. Livet pågår här och nu. Men även för fyrtio år sedan. Men då såg livet annorlunda ut.