Sitter och pratar med två systrar. I rummet finns också en psykolog som jobbar på en ungdomsmottagning.  Psykologen vill presentera vår verksamhet för flickorna., Hon tror att de skulle må bra av att gå i en grupp hos oss. Jag känner på en gång att det finns en avvaktande hållning hos flickorna. De är misstänksamma. Hemma har de en mamma som mår psykiskt dåligt och föräldrarna håller på att skiljas. En omständighet som får mig att tänka att de bör vänta ett tag innan de går i en grupp. Det är aldrig bra när det är ett akutläge. När familjen svajar. Att gå i grupp kräver ändå att man har förmågan att kunna koncentrera sig. Åtminstone lite grann.

Jag försöker att etablera kontakt med flickorna. Det går inte så bra. Den yngsta tittar mest ner i backen eller på systern. Någon gång på mig när jag riktar mig till henne. Det är motstånd jag ser i hennes ögon. Hon vill inte. Vill härifrån. Den äldre är mer meddelsam om än avvaktande. Jag berättar om vår verksamhet. Vad vi vill förmedla. Tar det försiktigt. Säger att de inte är ensamma, fler har liknande erfarenheter. Berättar om att det är vanligt att man tar för stort ansvar hemma. Vikten av att se till att de mår bra själva, gör saker som de tycker om, sköter om sig. Den äldre tittar omväxlande på mig och psykologen. Jag säger att de kan sätta upp sig på en väntelista om de vill gå här efter nyår. Psykologen gör ett bra jobb. Pushar inte på, väntar och bekräftar. Jag säger att de inte förbinder sig till något om de skriver in sig. Misstänksamheten kvarstår och de bestämmer sig för att inte sätta upp sig på väntelistan. Att de hellre återkommer senare. Jag säger att de kan ringa när som helst, vi finns alltid här på kontorstid.

De går iväg. Jag tar dem i händerna och säger hej då. Den äldre ler försiktigt och den yngre tittar åt ett annat håll. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig. Tittar ut på skansen Lejonet, en sista rest av försvarsmuren runt Göteborg. Det är mulet och det hänger lite regn i luften. Jag tänker att det var mycket förnuftiga flickor. De valde att ha en avvaktande hållning till mig. Att inte köpa allt jag sade. En integritet som de kommer att ha stor nytta av även senare i livet. Ändå hoppas jag att de hör av sig. De var påverkade av situationen hemma. Vi skulle kunna göra en insats för dem. Ge dem verktyg att hantera sin vardag. Men jag kan inget annat än vänta och se. De måste få bestämma själva, känna att tiden är rätt. Eller helt enkelt komma fram till att de inte vill ha med oss att göra.

För mig är det trösterikt att veta att flickorna har kontakt med en bra psykolog. Det kanske räcker. Men vi finns här för dem om de vill. Men det är deras val. Och så ska det vara.

Tittar på klockan, den är halv fyra. Snart dags att åka hem. Ännu en arbetsdag lider mot sitt slut. Inget uppseendeväckande har hänt. Och ändå känner jag att jag gjort ett hyfsat jobb också idag.