I början av juni började jag jogga. Ungefär samtidigt upptäckte jag att källan till mitt illamående, frekventa besök på toaletten och ständiga lunchsovningar på jobbet berodde på att jag inte tålde gluten. Jag blev tvungen att göra en total omorganisering av mina intag av födoämnen. Ett par bekväma mackor på kvällen var inte längre möjligt. I favoritfåtöljen satt jag alltså och tittade på mina barn och tänkte att om jag nu har lovat dem att leva trettio år till så kanske jag måste göra något för min lekamen. Den kan ju inte längre betecknas som ung. En begynnande kulmage och matchvikt på långt över nittio kilo var ingen bra grogrund för att finnas till hands för mina små under deras uppväxt. Dessutom en ung fräsch fru som skulle vara tvungen att släpa runt på en flåsande, dreglande och fläskig gubbe. Artroser på diverse väl utvalda ställen gjorde inte livet lättare. Därmed stapplade jag bestämt ut till spåren kring Ruddalen i Västra Frölunda. Benen var blytunga. Varje lutning uppför var en anledning att gå. Lungorna arbetade som blåsbälgar och jag hade blodsmak i munnen. Det smärtade i knä, rygg och höfter. Tanter och farbröder i övre medelåldern vrålade förbi mig. Min självbild som före detta idrottsman pulvriserades och jag fick konstatera att jag var ett vrak. Att bege sig ut en gång till framstod som ett oöverstigligt hinder. Jag började förbereda mig för döden. Det verkade lättare på något vis.

Två månader senare var jag fast. Ett fullständigt beroende av att komma ut och springa minst tre dagar i veckan hade inträtt. Allt fick vika för mina träningspass. Inget fick komma i vägen. Konditionen hade definitivt förbättrats. Tanter och farbröder i sjuttioårsåldern sprang fortfarande om mig på lätta ben, men inte lika lätt som tidigare. Kosten var utbytt mot saker som inte innehåller mjöl. Jag kan äta allt som inte är gott. Helt enkelt. Illamåendet var över och toalettbesöken på en rimlig nivå. Lunchsovningen behåller jag. Den har en mycket bra inverkan på eftermiddagens arbetskapacitet. Artrosen i knä, höft och rygg började kännas mer diffusa

Fyra månader senare har jag uppnått en kondition som gör det möjligt att göra backryck och tempolopp. Och backryck kanske är att ta i. Jag springer uppför några backar i ett tempo som ingen annan skulle beteckna som ryck men det är i alla fall ordentligt jobbigt. De momenten har gjort att konditionen har rusat iväg i rekordfart. Lång löpningarna utförs i betydligt högre tempo och häromdagen gjorde jag en omkörning av en rundhyllt pensionär. För första gången sedan jag började i juni. Visserligen kom han igen och sprang förbi mig tvåhundra meter senare. Men ändå! Artrosen är nästan försvunnen och jag börjar känna mig som en elitidrottare.  Ingen får ta ifrån mig den illusionen. Det är vad jag fantiserar om när jag sträcker ut mina ben i spåren runt Ruddalen. Sedan vet jag att om jag skulle springa med min unga fru så skulle hon varva mig tre gånger på trekilometersslingan. Men det är det som är så bra med fantasier. Man behöver inte ta hänsyn till verkligheten.

I dag är det vilodag. Jag tänker sätta mig ned i en fåtölj och avnjuta friidrotts VM på televisionen. Kanske inser jag där jag sitter att jag inte skulle ha en chans att hänga med ens tio meter på långdistansloppen. Men det gör inget, för när jag väl befinner mig i spåret kommer jag att vara en elitlöpare. I mitt huvud.

Sen är det ju inte så dumt med ett allmänt välmående. Det räcker ganska långt. Även om det inte ger några guldmedaljer. Och chansen att finnas tillgänglig för mina små barn  i trettio år till ökar ju också. Det är ju inte så dåligt. Kanske den unga fräscha frun uppskattar att kulmagen har minskat och att fyra kilo har försvunnit.

I morgon är det dags för en långlöpning igen. Och numer är det en källa till längtan.