Ungen sjuk och bebben möjligen på väg att bli det. Ute regnar det och min löpning lär bli inställd. I köket snurrar bebben på ett kastrullock. En av hans favoritsysselsättning. Inte så ofta som förr men det händer regelbundet. En bajsblöja har jag hunnit med under morgonen och det lär kanske bli det enda vettiga jag utför denna dag. Räkningarna är betalda och sambon städade för några dagar sedan.

Satt och pratade med min kollega i veckan. Han är musiker och jag frågar honom hur han arbetar med sin musik. Det visade sig vara rätt likt mitt sätt att teckna och måla. Han började nämligen ganska planlöst att blåsa i sin saxofon. Ett kaos av olika toner i varierande längd. Efter en stund hittar han något. En melodi eller ett tema och utifrån det jobbar han vidare, kanske spelar in och bygger på. Jag börjar alltid med ett virrvarr av linjer som sedan tar form. Det är papperet och linjen som bestämmer till att börja med sedan tar jag succesivt över. Jag ser vart linjerna är på väg och därmed går jag in och börjar styra. Alltmer. Ett sorts sätt att bringa ordning ur kaos. Vad det är som styr mig till de former  eller motiv som uppstår kan jag inte förklara. Kanske är det en psykoanalytisk process som infinner sig. Mitt inre styr mig, det omedvetna. Kanske. Och kanske är det samma process som styr kollegan i sitt musikskapande. Det är också det som gör att vi hela tiden måste fortsätta att skapa. Ett inre tvång. Ett letande efter musik och bilder som stämmer med vår inre verklighet. Och vi kommer aldrig att hitta det. Därför fortsätter vi. Outtröttliga. Vi kommer att lägga oss i graven och konstatera att vi misslyckades. Vi hittade aldrig rätt och vi vet att efter oss kommer andra musiker och konstnärer att fortsätta letandet. Och de kommer inte heller att hitta det de vill. Och de som fanns före oss. Och vi dör lyckliga för det är detta som för oss är meningen med livet. Att leta efter sanningen, det absoluta uttrycket. Och vi kommer inte att finna det.

I köket har ljudet ändrat karaktär. Bebben snurrar inte längre på kastrullocket. Han har lite ljud för sig och det skramlar lite. Jag låter honom vara. Han söker kanske också efter något. I en värld som jag inte kommer åt. Bredvid mig ligger ungen. Han är sjuk och mår illa. Nedanför soffan har jag ställt en hink. Det fungerar aldrig. När han spyr gör han det rakt ned i soffan. Spyorna väller fram runt ansiktet. Hoppas han lyckas den här gången.

Tillbaka efter en löptur. Regnet upphörde. Det gick inte så bra idag. Sliten i benen. Nå, det känns ändå bra att ha kommit ut. Ryggen värker lite men det gör den alltid.

Kommer på mig med att fortsätta tankegången som jag påbörjade angående skapande. Att bringa ordning ur kaos. Det som jag och min kollega sysslar med i konsten, i musiken är troligen ett psykoanalytiskt djupdykande in i det omedvetna. Där är ursprunget till allt kaos. Förbjudna drifter, bortträngda känslor och tankar. Upplevelser man förträngt och handlingar som man inte vill kännas vid. Inget finns i det medvetna just nu men kan tränga fram ibland vilket förorsakar mer eller mindre besvär. Där i denna kökkenmödding hämtar vi våra bilder och musikstycken. Därför har vi ingen aning om vad vi skapat. Och därför mår vi rätt bra när vi har tecknat eller musicerat. Vi har rört om i det omedvetna. Hämtat något. Men i slutändan får vi ändå inte ihop det. Därför fortsätter vi. Dag efter dag, år efter år.

Resultatet av våra ansträngningar är sällan njutbart. Det blir fula teckningar eller obegripliga musikstycken men förhoppningsvis blir det uttrycksfullt. Det säger något. Berättar om något. Vi vet bara inte om vad.

Sambon är på väg till jobbet. Lämnar oss åt vårt öde. Vi hänger i soffan. Jag, ungen och bebben. Det blir inte mycket gjort idag. Kanske kommer jag i städtagen så småningom. Vem vet. Också ett sätt att bringa ordning ur kaos.

Dock lite tråkigare.