Blog Image

Kjells blogg

En arbetsdag

Uncategorised Posted on Wed, September 25, 2019 15:46:02

Sitter och pratar med två systrar. I rummet finns också en psykolog som jobbar på en ungdomsmottagning.  Psykologen vill presentera vår verksamhet för flickorna., Hon tror att de skulle må bra av att gå i en grupp hos oss. Jag känner på en gång att det finns en avvaktande hållning hos flickorna. De är misstänksamma. Hemma har de en mamma som mår psykiskt dåligt och föräldrarna håller på att skiljas. En omständighet som får mig att tänka att de bör vänta ett tag innan de går i en grupp. Det är aldrig bra när det är ett akutläge. När familjen svajar. Att gå i grupp kräver ändå att man har förmågan att kunna koncentrera sig. Åtminstone lite grann.

Jag försöker att etablera kontakt med flickorna. Det går inte så bra. Den yngsta tittar mest ner i backen eller på systern. Någon gång på mig när jag riktar mig till henne. Det är motstånd jag ser i hennes ögon. Hon vill inte. Vill härifrån. Den äldre är mer meddelsam om än avvaktande. Jag berättar om vår verksamhet. Vad vi vill förmedla. Tar det försiktigt. Säger att de inte är ensamma, fler har liknande erfarenheter. Berättar om att det är vanligt att man tar för stort ansvar hemma. Vikten av att se till att de mår bra själva, gör saker som de tycker om, sköter om sig. Den äldre tittar omväxlande på mig och psykologen. Jag säger att de kan sätta upp sig på en väntelista om de vill gå här efter nyår. Psykologen gör ett bra jobb. Pushar inte på, väntar och bekräftar. Jag säger att de inte förbinder sig till något om de skriver in sig. Misstänksamheten kvarstår och de bestämmer sig för att inte sätta upp sig på väntelistan. Att de hellre återkommer senare. Jag säger att de kan ringa när som helst, vi finns alltid här på kontorstid.

De går iväg. Jag tar dem i händerna och säger hej då. Den äldre ler försiktigt och den yngre tittar åt ett annat håll. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig. Tittar ut på skansen Lejonet, en sista rest av försvarsmuren runt Göteborg. Det är mulet och det hänger lite regn i luften. Jag tänker att det var mycket förnuftiga flickor. De valde att ha en avvaktande hållning till mig. Att inte köpa allt jag sade. En integritet som de kommer att ha stor nytta av även senare i livet. Ändå hoppas jag att de hör av sig. De var påverkade av situationen hemma. Vi skulle kunna göra en insats för dem. Ge dem verktyg att hantera sin vardag. Men jag kan inget annat än vänta och se. De måste få bestämma själva, känna att tiden är rätt. Eller helt enkelt komma fram till att de inte vill ha med oss att göra.

För mig är det trösterikt att veta att flickorna har kontakt med en bra psykolog. Det kanske räcker. Men vi finns här för dem om de vill. Men det är deras val. Och så ska det vara.

Tittar på klockan, den är halv fyra. Snart dags att åka hem. Ännu en arbetsdag lider mot sitt slut. Inget uppseendeväckande har hänt. Och ändå känner jag att jag gjort ett hyfsat jobb också idag.



Konstvandringen i Karlsborg och historiska vingslag.

Uncategorised Posted on Sun, September 22, 2019 16:37:05

Sitter i en ateljé i Karlsborg. Det är konstvandring och jag och sambon ställer ut målningar. I förrådet visar min sambo en stor målning av en Epa-traktor och i förgrunden två pojkar. Anledningen till att besökaren vill se den är att hans son är en av pojkarna. I övrigt är han ganska ointresserad av de bilder vi satt upp. Han är den tredje besökaren på vår utställning i dag. Den första var mest intresserad av någon släkting till Sambon och den andre ville se lokalen. Så kan det se ut när man har utställning på små orter. Missförstå mig inte, det är väldigt charmigt men kanske inte anledningen att vi åkt upp hit och hängt upp våra bilder. Gårdagen var mer välbesökt. Av den anledningen att i närheten pågick Bondens marknad. Och som så många gånger förr var det mestadels damer i övre medelåldern som kom in. Våra kulturbärare. I  bland hade de med sig mannen i släptåg som besvärat letade efter något att titta på. Som den intressanta dörrposten eller det faktum att golvet är nedstänkt med färg. Någon fick syn på en burk med kvickrot som han studerade ingående. Männen ser ofta ut som strykrädda hundar när de kliver in i ateljén och försöker gömma sig bakom sina fruar.

På morgonen tog jag en tur innanför fästningen. En för mig historisk plats. För ca fyrtio år sedan gjorde jag rekryten där. Tre månaders grundutbildning till kryptör. En funktion inom försvaret som ska skicka och ta emot lite hemliga meddelanden. Krypterade då förstås. Alla vi som utbildade oss hade någon form av handikapp. Någon var halvdöv, en annan halt och de flesta andra var halvblinda med stora glasögon som liknade coca colabottnar. Gemensamt var att vi av någon outgrundlig anledning hade fått bra resultat på teori och signalprovet på mönstringen. Men ännu viktigare var att vi alla hade haft usla fysiska resultat. Så där var vi samlade, ett gäng med skapliga huvuden men utrustade med en bedrövlig kropp. När jag nu fyrtio år senare kliver igenom porten till fästningen i Karlsborg så känner jag ingenting. Inget av det magiska som jag upplevde då finns längre kvar. Vännerna, känslan, ångesten, tristessen. Det är allt för många år som har förflutit. Jag var en annan då.

In genom dörren kliver sambons lärare från lågstadiet. Hon måttar med händerna hur liten sambon var på den tiden. Påminner henne om att hon alltid ritade hästar. Jag noterar att intresset för de målningar vi har satt upp är av sekundärt intresse. Hennes väninnor skrattar och är positiva i största allmänhet. Trevligt ändå.

På den tiden jag gjorde rekryten här i Karlsborg låg sambon i svärmors mage. Ett halvår senare skulle hon bli utklämd. Då visste vi inte att vi skulle sitta i den här ateljén, 39 år senare, i väntan på att någon med genuint konstintresse skulle kliva in genom dörren. Nå, tills vidare nöjer vi oss med damerna med åtföljande män. De är i varje fall oftast glada och positiva. I tre månader befann jag mig innanför fästningen och sedan utlokaliserades vi till olika milostaber i Sverige. Själv hamnade jag på milostab Bergslagen j Karlstad. Där flyttade jag ihop med min dåvarande flickvän, men det är en annan historia. Det var i Karlstad jag blev arbetsskygg. I en källare på staben satt vi fem rekryter och väntade på meddelanden. Det kom mellan fem och tio varje dag och varje meddelande tog en minut att behandla. I början var vi på hugget men ju mer tiden gick ju mer ovilliga var vi att ta hand om det som kom. Till slut satt vi och blängde på varandra när signalen om nytt meddelande plingade. Och till slut var det samma människa som reste sig och masade sig iväg till telexapparaten och rev av hålremsan. Själv gjorde jag ingenting fortsättningsvis. Det gick så långt att de gemensamma kortspelen blev ett ensamt läggande av patients samtidigt som vi glodde misstänksamt på varandra.

Nu kom det kusiner till svärmor. De kommer nu att vänta här till dess hon dyker upp. De ser förväntansfulla ut.  Verkar vara själva målsättningen med besöket. Alla pratar västgötska. Det kan ju gå bra ändå. En äldre man med stavar börjar förstå att jag och sambon har barn ihop. Han tittar en stund med avsmak på mig när han inser åldersskillnaden. Jag ler och försöker se ung och ofarlig ut.

Efter muck hade jag väldigt svårt att jobba överhuvudtaget. Fick en anställning som brödutkörare som jag misskötte grovt. Vådan av att göra lumpen. Eller snarare att göra ingenting. Sedan blev jag fritidsledare. Det är också en annan historia.

Så var det tomt igen. Kusinerna har gått men ska komma tillbaka när svärmor anländer. Jag är utböling och det är inget mer att säga om. Är ändå tacksam att jag fick delta i denna konstvandring. Mycket spännande händer även om det mesta inte handlar om konst. En helg i ett litet samhälle är snart till ända och vi har blivit lite rikare. Inte på pengar men av upplevelser. Livet pågår här och nu. Men även för fyrtio år sedan. Men då såg livet annorlunda ut.



Att vara förälder till en annorlunda pojke

Uncategorised Posted on Fri, September 20, 2019 11:45:39

Klockan är sju på morgonen och jag hör ljud inifrån vårt sovrum. Minior håller på att vakna. Det är speciella ljud. När han har sovit bra är det mycket positiva ljud. Jag reser mig upp från soffan och går igenom hallen. Dörren till sovrummet är halvöppen. Jag kan inte se honom eftersom han ligger högt upp i sängen. Hade det varit en normalstor vuxen hade jag sett benen redan nu. Men minior är än så länge en liten treårig pojke. Jag kliver in genom dörren och en vanlig unge hade omedelbart vänt sitt ansikte mot mig. Men minior är ingen vanlig unge, han har autism. Därför ligger han kvar med ansiktet i kudden. Även om han mycket väl vet att jag har kommit in i rummet. Jag går fram till sängen, böjer mig ned och vänder honom mot mig. Jag säger högt och tydligt ”Hej”. Han tittar leende på mig och säger sedan ”hej” och därmed skakar mina grundvalar lite. Det händer nästan aldrig att han svarar på tilltal. Det är alltså en mindre sensation som sker där i sovrummet. Han svarar på tilltal. Han hejar på mig och den dagen är redan räddad. Ett litet ord har satt mig i gungning och jag är fullständigt lycklig där jag står böjd över honom.

Att ha ett barn som är lite annorlunda gör något med ens föräldraskap. Alla andra ungar jag har producerat är ”normala” och därmed sätter jag upp lite förhoppningar på dem. Jag fantiserar vad det ska bli av dem. Kollar lite i smyg på vad de eventuellt har för begåvningar och bannar mig själv över att ha sådana billiga tankar i huvudet. En unge är ju en unge. Varken mer eller mindre. Ändå smyger sig tankarna på då och då. Men Minior är inte som alla andra. Han har autism och därmed har han inte samma förutsättningar som andra barn. Åtminstone har han annorlunda förutsättningar. Och jag kommer på mig att de där förbjudna tankarna kring vad barnet har för begåvningar eller vad det ska bli av honom finns inte. Han är självklar i sin existens och ser till att jag befinner mig i nuet. Ingenting är viktigare än det som händer just nu. Jag sitter i soffan och ser honom jaga fram och tillbaka i rummet. Han är glad och trivs med livet. Det är fullkomligt nog. Någon mer tanke har jag inte. Han är lycklig och vad kan man egentligen mer begära. Ett ”hej” på morgonen är ett under och vad som  kommer i framtiden saknar i detta ögonblick betydelse.

Så klart ser vi till att han ska kunna klara av ett liv efter sina förutsättningar. Han är redan inskriven på habiliteringen. Jag kan sitta och öva kommunikation med honom med tittutlekar eller med hjälp av bildstöd. Men det är en annan sak. Det är att förbereda honom att klara av livet i ett ganska tufft samhälle. Kommunikation är ju en grundläggande del av livet som människa på jorden. Men när jag ser honom komma farande lycklig genom rummet med armarna som en väderkvarn, eller när han tankfullt snurrar på ett grytlock, eller när han är inne i sin egen bubbla och viftar med händerna, eller när han högt och tydligt sjunger Blinka lilla stjärna, ja då är det nog. I den stunden räcker det för mig och kanske är jag som mest levande just då. I nuet tillsammans med en lycklig annorlunda pojke.



Varför gör jag konst? En liten betraktelse av Kjell G Andersson

Uncategorised Posted on Thu, September 19, 2019 14:57:37

Nästa fråga borde vara, skapar jag konst? Ja, kanske. Eller kanske inte. Hur definierar man konst, eller konstnär? Jag gör ett försök.
Alla kan skapa en bild. Den kan vara snygg eller ful. Den kan innehålla vad som helst men är inte för den skull konst. Det är i bästa fall ett tidsfördriv, något att ägna sig åt i väntan på något annat. Kanske är det lite kul att teckna eller måla och ibland överraskar man sig själv med att ha lyckats gjort ett skapligt hus, eller träd eller ansikte. Man blir stolt. Visar upp det för någon i familjen eller nära vänner och säger ”kolla vilket snyggt hus jag gjorde”. Någon bekräftar och man är nöjd. Självkänslan ökar för en stund. Men det är inte konst man skapat.
Jag skapar konst för att jag måste göra det. Det är ett tvång, en överlevnadsmekanism. Och jag vill att andra ska ta del av den. För jag inbillar mig att jag har något att säga, något att berätta. Jag vet inte vad det är jag berättar eller vad jag vill berätta. Men jag berättar, uttrycker något. Jag tecknar och målar gärna fula barn. Varför? Ja, jag vet inte riktigt. Några funderingar har jag. Som att jag vill uppmärksamma de fula och oönskade barnen. Kanske vill jag berätta att de har samma rätt till livet som vi andra. En sorts hyllning. Kanske är det självporträtt. Min egen upplevelse att vara barn. Jag kanske berättar om alla barn som jag har mött i mitt yrke som fritidsledare. Ett yrke där man ofta träffar dessa oönskade, fula eller ”misslyckade” barn. Eller också är varenda bild av ett barn en sammanslagning av alla barn som jag någonsin mött. Eller inte.
Ni ser, det går inte att berätta om vad jag vill berätta om. Det är höljt i dunkel även för mig. Men det är något i processen som gör att det skulle kunna kallas konst. Jag försöker i första hand uttrycka något. Som går utanför själva utseendet på bilden. Det är inte eventuell skicklighet som driver mig att göra bilder utan det faktum att jag vill säga något. Det fula är för mig det vackra. Ty det ger ett uttryck som går djupare än ytan. Den dagen när jag kan säga exakt vad en bild handlar om kanske det är dags att göra något annat. Då har själva bildskapandet förlorat sin mening. Konst är oförmågan att återge. Otydligheten. Att aldrig nå fram men ändå fortsätta att leta, söka.
Det är också det som gör att konst är så fantastiskt för betraktaren. Då konstnären inte har en aning om vad hen håller på med så kan betraktaren se på konstverket utifrån sin egen livshistoria. Betraktaren kan ösa in vilka känslor, upplevelser och erfarenheter som helst i bilden. Och det som händer är att konstverket plötsligt börjar leva. I ateljén är konstverket helt död. Men när den utsätts för en betraktare börjar den leva. Därmed är betraktaren medskapare av bilden. Och kan aldrig ha fel.
Att göra konst, att vara konstnär är att frångå den vackra ytan. Att vilja uttrycka något som är mer än själva bilden.
Och att inte ha en aning om vad man pysslar med.

Kjell G Andersson



ASAP Rocky o Greta

Stort och smått Posted on Sat, August 03, 2019 20:18:20


Klockan är snart halv åtta. Det är den tredje augusti och
solen går allt tidigare ned. Augustimörka kvällar är på intågande. Det är inte
helt fel. En ljummen mörk augustikväll på balkongen hör till sommarens
höjdpunkter. Bara sitta där och lösa all världens problem, eller åtminstone
mina egna. Kanske med ett glas rom och David Bowies Hunky Dory i lurarna.

Dagens stora nyhet är alltså att ASAP Rocky har landat i
USA. Historiens mest ointressanta media-händelse är till ända. Gudskelov. En
jävla amerikansk rappare jag aldrig hört talas om som tillsammans med sina
livvakter vevar mot någon invandrande missbrukare. Rättegång vidtar som
förväntas intressera stora delar av Sverige. Det måste vara fullständig
nyhetstorka när något sådant toppar nyhetsflödet. Låt rappgrabben ta sitt
straff och skicka den invandrande missbrukaren på torken. I tysthet. Over and
out.

Ungen ligger uthälld på soffan och kollar något TV-program
som jag castar från Barn-Tv appen. Verkar lite tjatigt. Hur många avsnitt som
helst. Annat var det på min tid. Då fick man nöja sig med Humle och Dumle samt
Anita och televinken på den enda kanalen som erbjöds. Och det bara en gång i
veckan. Som jag minns det. Och jag har inte tagit någon skada. Alls. Tror jag.

Bebben står ute på balkongen och skriker något oklart. Låter
som Anna. Det är ju namnet på sambon som jobbar i sitt anletes svett på ICA. Vilket
får mig att känna mig som en dålig pappa. Så eländigt har det väl ändå inte
varit idag? Tre timmars turné runt Frölundas lekplatser. Borde räcka även för
den kräsne?

I övrigt noterar jag att det är Greta som gäller. Den där
lilla oerhört söta smarta sextonåringen som skrämmer slag på hela högern. Det
senaste är alltså brunhögerns nagelfaring av båten hon ska segla till USA med.
Kan det finnas något skumt med den? Är den minsann inte också miljöfarlig? Hur
är det med sponsorer? Är inte de jävligt miljöovänliga? Ägnar hon sig månne åt
lite dubbelmoral? Hur infantil får dagens borgerliga väljare och beslutsfattare
vara? En sextonåring som satt hela världen i gungning ska till varje pris
sänkas, gärna med segelbåt och allt. För min del får hon gärna flyga till alla
världens hörn. Hon har ju ett viktigt budskap att berätta om. Nämligen att
världens alla medborgare mycket väl kan vara utplånade om några hundra år på grund
av att vi förstör miljön på vår gemensamma jord. Hon är väl den enda som skulle
kunna flyga med gott samvete. Greta, ett gott råd, vägra förklara allt, bara
gör det du ska. Dynghögern fattar ändå inget. De är en förlorad generation.

För egen del har jag ägnat mitt konstnärliga skapande åt att
teckna klot. Möjligen kan de uppfattas som planeter. Det som alla klot-teckningar
har gemensamt är att de är helt hopplöst dåliga. Och det är ju en konstnärlig
handling, att komma underfund med att man är ute och cyklar. Jag har gjort min
sista klot-teckning.



Bebben

Stort och smått Posted on Wed, July 31, 2019 13:43:08

Det är sommaren 2018. Ett enda långt högtryck har parkerat
sig över Sverige. I klädaffären i Falun är det svalt. Det är skönt. Jag
studerar den då tvååriga bebben när han går runt hyllorna i affären. Det är
samma vända om och om igen. Tingen på hyllorna är honom helt likgiltiga. Det är
något märkligt med de där vändorna. Det är då som jag för första gången börjar
fundera på det där med att han inte har börjat prata. Orden finns inte där.
Kanske finns det en annan orsak än att han från födseln har hört lite dåligt.
Bös i öronen hade hörselläkaren sagt. Att han också sedan ett år tillbaka har
epilepsi stärker min misstanke att något inte är som det ska. Vi har
ytterligare någon vecka kvar på semestern och ägnar den åt samma sak vi gjort
hela tiden. Nämligen att uppsöka badplatser med rejäla skuggpartier. Jag låter
misstanken sjunka tillbaka in i hjärnans mer undanskymda vrår.

Sambon kommer hem efter ett återbesök hos öronläkaren. Det
är september och man börjar ana höstfärgerna. Hon ser lite fundersam ut.
Läkaren tyckte att det var konstigt att inte språket kommit trots att Bebben
utan tvivel hör alldeles utmärkt. Det borde det ha gjort. Därefter ställer han
frågan som gjort henne lite konfunderad. Nämligen om det finns autism i
släkten. Jag berättar då för henne att det är något jag misstänkt sedan den där
dagen i den svala klädaffären i Falun.

Språket kommer inte. Vissa ord som mamma eller pappa finns
där men används knappast för sitt rätta syfte. Någon vilja att kommunicera
finns inte. Däremot är han fysisk, kramig, och skrattar ibland hejvilt. En
mycket nöjd liten kille som springer fram och tillbaka i lägenheten och vevar med
armarna som en propeller. Jag ropar efter honom – David, David, DAVID, ingen
reaktion. Han förstår inte när vi säger saker. Han lever sitt eget liv. Jag tar
upp honom i knäet. Med ens är han helt närvarande. Han vet att det vankas bus.
Jag kittlar honom, han skrikskrattar och tittar mig sedan förväntansfullt i
ögonen i väntan på mer bus. Jag frågar om vi ska gå till mamma i köket. Ingen
reaktion. När mina andra barn var över två år förstod de det mesta man sade.
Inte Bebben, det finns inga tecken på att han förstår. I stället börjar han att
göra konstiga rörelser med händerna samtidigt som han har ljud för sig.

Vi pratar med dagis, de får heller ingen kontakt med honom
genom prat. Han visar inget överdrivet intresse för sina dagiskompisar heller.
I övrigt är han glad och kramig. Äter bra och sover som en stock på lunchen. De
konstaterar, liksom vi, att det är musik som är det stora intresset. Han kan
formligen försvinna in i musikens värld och han sjunger ofta och gärna. Blinka
lilla stjärna kommer som ett rinnande vatten. Inledningsstroferna sjunger han
med text och med en sällan skådad tonsäkerhet.

Vid det här laget är både jag och min sambo ganska säkra på
att det handlar om autism.

Vi kontaktar neuropsykiatrin och ber om en utredning. Det är
ett års väntetid. Tur i oturen så har vi mycket god hjälp från Neurologen som
hjälper oss med kontakterna och han får med tiden en plats på habiliteringen.
De gör också en utvecklingsbedömning av honom och kommer till ungefär samma
slutsats som vi. Troligen autism. Om han har någon utvecklingsstörning är för
tidigt att säga.

Det är sommaren 2019. Vi återvänder till Falun och stugan
som ligger längst in i Lerviken vid sjön Runn. Det är hyfsat väder, inte som
året innan, men vi är ganska nöjda över att slippa den olidliga hettan. Jag
sitter på verandan till det mindre vita huset. Det är varmt. Tittar ut över
sjön samtidigt som jag läppjar på ett glas mörk rom. Livet är just i denna
stund uthärdligt. Solen är på väg ned på andra sidan sjön. Jag hör mamman ropa
efter Bebben. Han är återigen på väg ut i skogen på den smala stigen som är den
enda vägen till och från stugan. Jag ser hans lilla gestalt målmedvetet på väg.
Armarna vevar fortfarande som propellrar. Han tar ingen notis att en mamma
ropar efter honom. Han ska helt enkelt ut i skogen. För femtielfte gången. Det
har blivit en vana för oss. När han inte är på väg ut i skogen har han några
slingor som han går. Runt husen eller efter sjön. Alltid samma slingor. Ibland
stannar han och stimmar. Ett begrepp vi lärt oss. När barn med autism gör
rörelser med händerna och har ljud för sig. En sak som varit mindre bekvämt
under våren är att han kan sitta på golvet och snurra kastrullock. Det skramlar
öronbedövande och efter en stund är man i upplösningstillstånd. Men nu under
sommaren har det lugnat ned sig. Bara undantagsvis snurrar han. Jag ställer ned
glaset med rom. Fortsätter att titta på honom medan han glatt går in i skogen.
För det är det som gör livet mycket lätt med Bebben. Han är en mycket nöjd
unge. För att inte säga lycklig. Han ler ofta och skrattar högljutt åt saker så
till den grad att hans dagiskompisar gör allt för att locka fram det. Det är
ett smittande skratt och det är också det som möter mamman när hon till slut
hinner ifatt honom en bit in i skogen. Jag tänker att det borde vara omöjligt
att älska någon så infernaliskt. Den där lyckliga lilla pojken som vägrar att
prata. Jag är slagen till marken.

Några ord har kommit och ibland kommer det ord som vi aldrig
har hört. Många gånger när han träffar andra personer. Vi häpnar. En sådan sak
som att han kommer med ett kexpaket och säga ”äta” till mamman gör oss
överlyckliga.

Innan semestern har vi varit på besök på habiliteringen i Frölunda.
Ett fantastiskt ställe med en massa resurser. Där finns specialpedagoger,
psykologer, läkare, logopeder, kuratorer. En makalös hjälp. Vi besöker specialpedagogen
som kommer till samma slutsatser som vi har. Hon är lite överraskad över att
hon får så fin ögonkontakt med honom och vi föräldrar pyser av stolthet.

Fortfarande har vi inte fått någon utredning av honom men
det har utlovats till efter sommaren. Ingen vi hittills har träffat har trott
något annat än att han har autism. Vi skulle bli mycket förvånade om resultatet
blev något annat.

När jag på våren besökte ett möte för föräldrar med små barn
som hade diagnosen autism på Autism/Aspbergerförbundet var det många av
föräldrarna som berättade att de redan innan utredningen var säkra på att
barnet hade autism. Men att få det konkreta beskedet från neuropsykiatrin var
ändå som att ramla ned i ett svart hål. Jag är inte så säker på att vi gör det.
Inte med en kille som är lycklig och kan fyra av ett gapskratt så att det bara
dånar. Jag vill inte ha honom på något annat vis. Om språket kommer är det väl
bra men det ändrar inte på det faktum att det är en kille vi älskar bortom sans
och vett.

Semestern är snart över. En ovanligt bra semester. Jag vet inte
varför jag upplever den så. Vi har haft samma semester som vanligt. Kanske är
det för att vi har sett Bebben lycklig över att befinna sig i naturen. Skratten
när han har badat, eller när vi busat. Hans inåtvända leende när han gått
omkring i sin egen värld. Kontakten med storebror som blivit mycket närmare.
Kvällarna på verandan, baden, besöket
hos äldsta sonen i Stockholm, dagarna i Karlsborg hos mormor och morfar. Att
storebror har fått den uppmärksamhet han är värd och behöver.

Finns egentligen något mer att begära?

Antagligen inte. Livet pågår inte någon annanstans. Det
pågår här. Och nu.



Ett kvällsdrama i två akter

Stort och smått Posted on Tue, April 24, 2018 16:07:25

I rollerna:

Bebben 1,5 år

Ungen 4 år

Pappan 57 år

Sambon 37 år

Kvällsfika därefter tandborstning. Kvällsritualen är
avklarad. Vi säger god natt till storebror och därefter går vi in i rummet. Jag
drar undan överkastet, lägger en extra kudde för min egen del och lägger sedan
bebben. Tar plats bredvid, lägger mig på sidan och den unge herrn tar
omedelbart tag i mitt vänstra öra och vrider om under en stund. Jag tittar på
honom och ser två pigga ögon. Sedan börjar det. Han vrider sig om ett halvvarv,
tar tag i fötterna och gungar lite fram och tillbaka, släpper dem, slår lite på
väggen. Vänder sig tillbaka och tar återigen tag i örat. Men bara för en kort
stund. Den här gången gör han ett helvarv i sängen och hamnar tillbaks med
ansiktet mot mig. Inget öra den här gången. Nu hugger han tag i halsens hud med
sina vassa naglar och nyper till. Jag skriken aj och tar bort hans händer.
Återigen gör han ett halvvarv, tar tag i fötterna, släpper dem och nu kör han
in en näve i munnen och gräver runt. Omsorgsfullt och med största allvar. Det
pågår ganska länge. Han tar ut handen och börjar prata. Högljutt och ordlöst. Han har inte lärt sig orden ännu. För mig
är det öronbedövande. Han låter en lång stund och sedan är det dags att hålla i
fötterna igen. Kanske känner han lite trötthet för nu vänder han ryggen mot mig
och bökar in ändan i min mage. Handen letar rätt på vänsterörat och den blir
mer och mer lik en blomkål. Han drar fortfarande hårt och jag vet vad det
innebär. Nämligen att det är långt kvar innan han somnar. Vid det här laget
börjar jag tröttna. Bli otålig. Ska inte ungen somna någon gång. Vad jag inte
vet just då är att det bara är början. Det har gått en halvtimme och vi har
inte ens kommit halvvägs i läggningen. Han ställer sig på alla fyra och försöker resa
sig. Jag trycker ned honom och med ens åker näven in i munnen igen samtidigt
som han snurrar ett helvarv. Lakanet är vid det här laget alldeles hopskrynklat.
Händerna letar reda på fötterna igen och han åker ihop som en fällkniv.

När det gått ytterligare en halvtimme ger jag upp. I
vardagsrummet ligger ungen och tittar på Tv. Jag skulle ha lagt honom för
längesedan. Sambon är i ateljén och kommer först sent på kvällen. Jag lämnar
bebben åt sitt öde. Han gråter. Hämtar ungen och gör en rekordtandborstning,
pluggar i nappen och föser honom i säng. Ingen bok. Jag fräser att han ska sova
omedelbart. I det andra rummet ligger bebben och gråter uppgivet och jag är
själv i upplösningstillstånd. Samtidigt märker jag tecken på att ungen faktiskt
håller på att somna. Och i det andra rummet blir gråtuppehållen längre och
längre för att till slut tystna helt. Jag tittar på klockan, det har gått en
och en halv timme sedan jag började läggningsproceduren. Reser mig från ungens
säng och går till det andra rummet. Bebben har somnat i fotändan, som om han
försökt att nå mig. På lakanet under ansiktet är det fullt av blod och för ett
ögonblick får jag panik. Tittar efter och konstaterar näsblod men känner mig
som en mycket dålig pappa. Det hade ju kunnat vara något värre. Men kanske hade
jag lyckats förhindra näsblodet om jag hade varit på plats, tänker jag medan
jag trött går till soffan och sätter mig. Slår på Tv:n och tittar på något helt
meningslöst som jag redan glömt vad det var. I köket står all disk kvar på
diskbänken.



Som en riktig kärring

Stort och smått Posted on Mon, April 23, 2018 16:09:50

Målning av Anna Ekenstierna www.annaekenstierna.se

För några år sedan slutade jag med att själv byta däck på
bilen. Det var på sätt och vis som att avsluta den sista manliga funktionen.
Att böja sig för bekvämligheten. Också ett adjö till bekantskapen med alla de
män som samlades runt bilen när det var dags för däckbyte. De stod där eller satt på stenar och hummade
och studerade min teknik. Samtalen flöt lätt ty män behöver aktivitet när de
umgås. Och någon som byter däck ute i det fria ger en befrielse för den ångest
som uppstår när en man ska vara social. Man kan snacka utan at det blir
hotfullt. Typ känslor och så där. Finns inget att säga kan man studera
däckbytet och kanske sparka lite lätt på dem. Kolla att de sitter som de ska.
Och det bästa av allt; man kan gå när som helst.

I dag satte jag sista spiken i kistan. Jag lämnade däcken på
ett däckhotell. Därmed finns inget spår kvar av den enda manliga verksamheten
jag hade. Jag tar bara bilen och åker till verkstaden, lämnar bilnyckeln,
lägger av en brakare och kan under några minuter pyssla med annat. Som till
exempel stå utanför och titta tomt i fjärran och känna mig som en riktig
kärring.

Som kompensation har min sambo köpt en slagborr åt mig.
Antagligen för att hon tycker lite synd om mig. Sinnebilden för förlorad
manlighet. Jag har sneglat på den där slagborren och tänkt att jag ska använda
den. Det finns flera projekt att ta itu med då alla väggar är av betong. Men
jag kommer mig inte för. Den ligger där i garderoben och väntar på att ett par
manliga händer ska sluta sig kring handtaget, lyfta upp den, sätta den mot
väggen och därefter trycka av. Som en Charles Bronson. Men inget händer. Jag
vet inte om det har med förlusten av däckbytarverksamheten att göra. Utrymmet
för att vara riktigt manlig finns inte längre. Allt kan lämnas in till folk som
gör det bättre eller också tar kvinnorna över. Sambon har i flera fall lånat en
slagborr av en väninna och själv borrat. Utan min vetskap. Ni hör, inte undra
på att vi män går omkring och är förvirrade.

Därför kan det vara vilsamt att läsa min bloggkollega.
Hennes man är en praktiker som snickrar, gjuter och bygger så att svetten
rinner. Eller gräver diverse hål och hugger ned träd. Eller åka hem till
svärföräldrarna och se svärfadern klockan åtta på morgonen greppa en spade,
hacka, pensel och hammare med käften full av spik bege sig ut för att bygga,
riva eller gräva. Med bister min. Och han gör det oavbrutet till klockan elva
på förmiddagen då det vankas förmiddagsfika. En halvtimme och sedan bär det av
igen. Det finns fortfarande riktiga män. Men de försvinner mer och mer. Kvar står
vi som har förlorat all manlig verksamhet. Förvirrade med armarna hängande
utefter sidan. Valhänta och förlorade famlar vi oss fram i kvinnornas värld. Som
en tweet jag läste för några dagar sedan där en kvinna trött konstaterade att
hon i tolv år försökt att lära sin man hur man städar en toalett. Så står han
där med huvudet nere i toaletten med en flaska fönsterputs.

Däckbytet är numer ett minne blott. Två gånger per år har
jag fått känna mig som en man. Nu är det oåterkalleligt över. Jag avslutar
härmed och går och hänger tvätt istället. Kanske tittar jag till slagborren.
Den ligger där i garderoben och glänser så fint.



Next »