Blog Image

Kjells blogg

Den fega vänstern

Uncategorised Posted on Mon, September 30, 2019 11:08:52

Vart är vänstern på väg? Socialdemokraterna försvinner in i den borgerliga dimman för att aldrig mer återvända. Kvar finns vänstern. Och det viktiga är att vi står rakryggade inför besvärliga frågor. Är beredda att ta diskussionen. Att inte göra det skickar upp ultrahögern på farliga nivåer. Men i vissa frågor finns en feghet.

Som det här med omskärelse. Mig veterligt är det framför allt Islam och Judendomen som pysslar med sådant. Två grupper som är under lupp i debatten och där rasism från ultrahögern flödar. Med ultrahöger menas KD, M och SD. Sen finns det ytterligare avarter men de är så små att jag inte  nänns ta med dem i resonemanget. Vänstern ska förstås vara ett skydd mot att de krafterna tar över. Skydda de minoriteter som finns i landet. Ta kampen mot rasism. Värka för fri invandring. Men inte vara okritiska till de grupper vi skyddar. Omskärelse är en styggelse. Det är en handling som måste stoppas. Här måste vi tillåta oss att skifta fokus. Omskärelse är ett övergrepp på barn. Här gäller barnkonventionen. Det är barnens rätt vi ska skydda, inte några grumliga religiösa föreställningar.

Det finns en föreställning om att övergrepp inte skadar barnen om de utförs i en tillåtande kontext. Alltså det som är  accepterat inom en grupp eller religion inte skadar barn eftersom det är allmänt accepterat i hela gruppen och tillhör en tradition. Redan Freud påstod ju att pojkar i Antiken som utnyttjades sexuellt av män inte kom till skada eftersom det var allmänt accepterat i det antika samhället. Jag menar, och det borde också vänstern i stort göra, att övergrepp skadar barn under vilka omständigheter som helst. Vänstern ska stå upp för de svaga i samhället och i det här fallet är det barnen.

En gång i tiden, när jag började rösta på vänstern, fanns ett marxistiskt uttryck som användes flitigt. ”Religion är ett opium för folket.” Den kritiska inställningen till religioner i största allmänhet skulle jag till viss del vilja ha tillbaka. Kanske i en mer modifierad tappning. När vi kritiserar vissa delar av en religion så handlar det om förtryck av människor. Förtryck har vänstern så vitt jag vet aldrig gillat men att hjälpa utsatta är en självklarhet. Därför förordar vi förstås öppna gränser och välkomnar alla som har behov av skydd eller ett bättre liv. Vilken grupptillhörighet eller religion det än gäller. Men vi ska inte vika för övergrepp. Det är en fråga som vi måste vara stenhårda i. För barnens skull och för att inte återigen skicka upp SD  några pinnhål till. Vaga budskap och oklarheter är förödande. Se socialdemokraterna. Ett parti i fritt fall.

Övergrepp är skadligt i vilken form som helst. Jag arbetar med barn och ungdomar där många av dem har blivit utsatta för övergrepp. Det skadar. Hur det än ser ut och i vilket sammanhang det än begås i. Omskärelse är ett övergrepp.

Varken mer eller mindre.



Omskärelse är övergrepp på barn

Uncategorised Posted on Sun, September 29, 2019 18:45:53

Människor som jag har stor respekt för tycker plötsligt att det är på sin plats att religioner ska få utöva övergrepp på unga pojkar. Jag vet inte varför. Kanske för att i dessa polariserade tider är man beredd att försvara sådana handlingar bara för att inte tycka lika som motståndarsidan.

Det handlar alltså om omskärelse av unga pojkar. Ett otyg som praktiseras av både Islam och Judendomen. Kristendomen har ju sina katolska präster som begår andra sorters övergrepp på pojkar. Men omskärelse ligger enligt mig inte långt efter på övergreppsskalan. Barn utsätts för ett plågsamt kirurgiskt ingrepp utan att ha något att säga till om. En handling som i vilket annat sammanhang som helst skulle framkalla ramaskri i vårt samhälle. Detta låter vi  fortgå utan åtgärder eller något som helst kritiskt granskande.  Jag tänker inte ens sätta mig in i vad denna grymma ceremoni har för betydelse. Det är en styggelse och hör inte hemma i något modern samhälle.

Det här är en fråga som bara belyses utifrån religiös kontex. Det är dags att skifta fokus från religionen till barnen. Som alltså är de som utsätts för detta utan möjlighet att protestera eller komma undan. Vill de vuxna att förhuden ska skäras bort så skärs den bort. Ett barn är helt maktlöst inför detta övergrepp.

Det kan väl inte vara så svårt att sätta press på religioner att plocka bort denna grymma sedvänja. Jag vet inte om centerns förbudsförslag är rätt väg att gå men Islam och Judendomen bör ifrågasättas skarpt när det gäller detta. Vi lever i ett samhälle som i alla delar ska försvara barnens rätt. Det gäller i allra högsta grad även denna fråga.

Se omskärelse för vad det faktiskt är. Ett övergrepp på barn.



Därför fortsätter vi, dag efter dag, år efter år.

Uncategorised Posted on Sat, September 28, 2019 13:46:01

Ungen sjuk och bebben möjligen på väg att bli det. Ute regnar det och min löpning lär bli inställd. I köket snurrar bebben på ett kastrullock. En av hans favoritsysselsättning. Inte så ofta som förr men det händer regelbundet. En bajsblöja har jag hunnit med under morgonen och det lär kanske bli det enda vettiga jag utför denna dag. Räkningarna är betalda och sambon städade för några dagar sedan.

Satt och pratade med min kollega i veckan. Han är musiker och jag frågar honom hur han arbetar med sin musik. Det visade sig vara rätt likt mitt sätt att teckna och måla. Han började nämligen ganska planlöst att blåsa i sin saxofon. Ett kaos av olika toner i varierande längd. Efter en stund hittar han något. En melodi eller ett tema och utifrån det jobbar han vidare, kanske spelar in och bygger på. Jag börjar alltid med ett virrvarr av linjer som sedan tar form. Det är papperet och linjen som bestämmer till att börja med sedan tar jag succesivt över. Jag ser vart linjerna är på väg och därmed går jag in och börjar styra. Alltmer. Ett sorts sätt att bringa ordning ur kaos. Vad det är som styr mig till de former  eller motiv som uppstår kan jag inte förklara. Kanske är det en psykoanalytisk process som infinner sig. Mitt inre styr mig, det omedvetna. Kanske. Och kanske är det samma process som styr kollegan i sitt musikskapande. Det är också det som gör att vi hela tiden måste fortsätta att skapa. Ett inre tvång. Ett letande efter musik och bilder som stämmer med vår inre verklighet. Och vi kommer aldrig att hitta det. Därför fortsätter vi. Outtröttliga. Vi kommer att lägga oss i graven och konstatera att vi misslyckades. Vi hittade aldrig rätt och vi vet att efter oss kommer andra musiker och konstnärer att fortsätta letandet. Och de kommer inte heller att hitta det de vill. Och de som fanns före oss. Och vi dör lyckliga för det är detta som för oss är meningen med livet. Att leta efter sanningen, det absoluta uttrycket. Och vi kommer inte att finna det.

I köket har ljudet ändrat karaktär. Bebben snurrar inte längre på kastrullocket. Han har lite ljud för sig och det skramlar lite. Jag låter honom vara. Han söker kanske också efter något. I en värld som jag inte kommer åt. Bredvid mig ligger ungen. Han är sjuk och mår illa. Nedanför soffan har jag ställt en hink. Det fungerar aldrig. När han spyr gör han det rakt ned i soffan. Spyorna väller fram runt ansiktet. Hoppas han lyckas den här gången.

Tillbaka efter en löptur. Regnet upphörde. Det gick inte så bra idag. Sliten i benen. Nå, det känns ändå bra att ha kommit ut. Ryggen värker lite men det gör den alltid.

Kommer på mig med att fortsätta tankegången som jag påbörjade angående skapande. Att bringa ordning ur kaos. Det som jag och min kollega sysslar med i konsten, i musiken är troligen ett psykoanalytiskt djupdykande in i det omedvetna. Där är ursprunget till allt kaos. Förbjudna drifter, bortträngda känslor och tankar. Upplevelser man förträngt och handlingar som man inte vill kännas vid. Inget finns i det medvetna just nu men kan tränga fram ibland vilket förorsakar mer eller mindre besvär. Där i denna kökkenmödding hämtar vi våra bilder och musikstycken. Därför har vi ingen aning om vad vi skapat. Och därför mår vi rätt bra när vi har tecknat eller musicerat. Vi har rört om i det omedvetna. Hämtat något. Men i slutändan får vi ändå inte ihop det. Därför fortsätter vi. Dag efter dag, år efter år.

Resultatet av våra ansträngningar är sällan njutbart. Det blir fula teckningar eller obegripliga musikstycken men förhoppningsvis blir det uttrycksfullt. Det säger något. Berättar om något. Vi vet bara inte om vad.

Sambon är på väg till jobbet. Lämnar oss åt vårt öde. Vi hänger i soffan. Jag, ungen och bebben. Det blir inte mycket gjort idag. Kanske kommer jag i städtagen så småningom. Vem vet. Också ett sätt att bringa ordning ur kaos.

Dock lite tråkigare.



Mitt liv som löpare

Uncategorised Posted on Fri, September 27, 2019 10:50:56

I början av juni började jag jogga. Ungefär samtidigt upptäckte jag att källan till mitt illamående, frekventa besök på toaletten och ständiga lunchsovningar på jobbet berodde på att jag inte tålde gluten. Jag blev tvungen att göra en total omorganisering av mina intag av födoämnen. Ett par bekväma mackor på kvällen var inte längre möjligt. I favoritfåtöljen satt jag alltså och tittade på mina barn och tänkte att om jag nu har lovat dem att leva trettio år till så kanske jag måste göra något för min lekamen. Den kan ju inte längre betecknas som ung. En begynnande kulmage och matchvikt på långt över nittio kilo var ingen bra grogrund för att finnas till hands för mina små under deras uppväxt. Dessutom en ung fräsch fru som skulle vara tvungen att släpa runt på en flåsande, dreglande och fläskig gubbe. Artroser på diverse väl utvalda ställen gjorde inte livet lättare. Därmed stapplade jag bestämt ut till spåren kring Ruddalen i Västra Frölunda. Benen var blytunga. Varje lutning uppför var en anledning att gå. Lungorna arbetade som blåsbälgar och jag hade blodsmak i munnen. Det smärtade i knä, rygg och höfter. Tanter och farbröder i övre medelåldern vrålade förbi mig. Min självbild som före detta idrottsman pulvriserades och jag fick konstatera att jag var ett vrak. Att bege sig ut en gång till framstod som ett oöverstigligt hinder. Jag började förbereda mig för döden. Det verkade lättare på något vis.

Två månader senare var jag fast. Ett fullständigt beroende av att komma ut och springa minst tre dagar i veckan hade inträtt. Allt fick vika för mina träningspass. Inget fick komma i vägen. Konditionen hade definitivt förbättrats. Tanter och farbröder i sjuttioårsåldern sprang fortfarande om mig på lätta ben, men inte lika lätt som tidigare. Kosten var utbytt mot saker som inte innehåller mjöl. Jag kan äta allt som inte är gott. Helt enkelt. Illamåendet var över och toalettbesöken på en rimlig nivå. Lunchsovningen behåller jag. Den har en mycket bra inverkan på eftermiddagens arbetskapacitet. Artrosen i knä, höft och rygg började kännas mer diffusa

Fyra månader senare har jag uppnått en kondition som gör det möjligt att göra backryck och tempolopp. Och backryck kanske är att ta i. Jag springer uppför några backar i ett tempo som ingen annan skulle beteckna som ryck men det är i alla fall ordentligt jobbigt. De momenten har gjort att konditionen har rusat iväg i rekordfart. Lång löpningarna utförs i betydligt högre tempo och häromdagen gjorde jag en omkörning av en rundhyllt pensionär. För första gången sedan jag började i juni. Visserligen kom han igen och sprang förbi mig tvåhundra meter senare. Men ändå! Artrosen är nästan försvunnen och jag börjar känna mig som en elitidrottare.  Ingen får ta ifrån mig den illusionen. Det är vad jag fantiserar om när jag sträcker ut mina ben i spåren runt Ruddalen. Sedan vet jag att om jag skulle springa med min unga fru så skulle hon varva mig tre gånger på trekilometersslingan. Men det är det som är så bra med fantasier. Man behöver inte ta hänsyn till verkligheten.

I dag är det vilodag. Jag tänker sätta mig ned i en fåtölj och avnjuta friidrotts VM på televisionen. Kanske inser jag där jag sitter att jag inte skulle ha en chans att hänga med ens tio meter på långdistansloppen. Men det gör inget, för när jag väl befinner mig i spåret kommer jag att vara en elitlöpare. I mitt huvud.

Sen är det ju inte så dumt med ett allmänt välmående. Det räcker ganska långt. Även om det inte ger några guldmedaljer. Och chansen att finnas tillgänglig för mina små barn  i trettio år till ökar ju också. Det är ju inte så dåligt. Kanske den unga fräscha frun uppskattar att kulmagen har minskat och att fyra kilo har försvunnit.

I morgon är det dags för en långlöpning igen. Och numer är det en källa till längtan.