Blog Image

Kjells blogg

Den fega vänstern

Uncategorised Posted on Mon, September 30, 2019 11:08:52

Vart är vänstern på väg? Socialdemokraterna försvinner in i den borgerliga dimman för att aldrig mer återvända. Kvar finns vänstern. Och det viktiga är att vi står rakryggade inför besvärliga frågor. Är beredda att ta diskussionen. Att inte göra det skickar upp ultrahögern på farliga nivåer. Men i vissa frågor finns en feghet.

Som det här med omskärelse. Mig veterligt är det framför allt Islam och Judendomen som pysslar med sådant. Två grupper som är under lupp i debatten och där rasism från ultrahögern flödar. Med ultrahöger menas KD, M och SD. Sen finns det ytterligare avarter men de är så små att jag inte  nänns ta med dem i resonemanget. Vänstern ska förstås vara ett skydd mot att de krafterna tar över. Skydda de minoriteter som finns i landet. Ta kampen mot rasism. Värka för fri invandring. Men inte vara okritiska till de grupper vi skyddar. Omskärelse är en styggelse. Det är en handling som måste stoppas. Här måste vi tillåta oss att skifta fokus. Omskärelse är ett övergrepp på barn. Här gäller barnkonventionen. Det är barnens rätt vi ska skydda, inte några grumliga religiösa föreställningar.

Det finns en föreställning om att övergrepp inte skadar barnen om de utförs i en tillåtande kontext. Alltså det som är  accepterat inom en grupp eller religion inte skadar barn eftersom det är allmänt accepterat i hela gruppen och tillhör en tradition. Redan Freud påstod ju att pojkar i Antiken som utnyttjades sexuellt av män inte kom till skada eftersom det var allmänt accepterat i det antika samhället. Jag menar, och det borde också vänstern i stort göra, att övergrepp skadar barn under vilka omständigheter som helst. Vänstern ska stå upp för de svaga i samhället och i det här fallet är det barnen.

En gång i tiden, när jag började rösta på vänstern, fanns ett marxistiskt uttryck som användes flitigt. ”Religion är ett opium för folket.” Den kritiska inställningen till religioner i största allmänhet skulle jag till viss del vilja ha tillbaka. Kanske i en mer modifierad tappning. När vi kritiserar vissa delar av en religion så handlar det om förtryck av människor. Förtryck har vänstern så vitt jag vet aldrig gillat men att hjälpa utsatta är en självklarhet. Därför förordar vi förstås öppna gränser och välkomnar alla som har behov av skydd eller ett bättre liv. Vilken grupptillhörighet eller religion det än gäller. Men vi ska inte vika för övergrepp. Det är en fråga som vi måste vara stenhårda i. För barnens skull och för att inte återigen skicka upp SD  några pinnhål till. Vaga budskap och oklarheter är förödande. Se socialdemokraterna. Ett parti i fritt fall.

Övergrepp är skadligt i vilken form som helst. Jag arbetar med barn och ungdomar där många av dem har blivit utsatta för övergrepp. Det skadar. Hur det än ser ut och i vilket sammanhang det än begås i. Omskärelse är ett övergrepp.

Varken mer eller mindre.



Omskärelse är övergrepp på barn

Uncategorised Posted on Sun, September 29, 2019 18:45:53

Människor som jag har stor respekt för tycker plötsligt att det är på sin plats att religioner ska få utöva övergrepp på unga pojkar. Jag vet inte varför. Kanske för att i dessa polariserade tider är man beredd att försvara sådana handlingar bara för att inte tycka lika som motståndarsidan.

Det handlar alltså om omskärelse av unga pojkar. Ett otyg som praktiseras av både Islam och Judendomen. Kristendomen har ju sina katolska präster som begår andra sorters övergrepp på pojkar. Men omskärelse ligger enligt mig inte långt efter på övergreppsskalan. Barn utsätts för ett plågsamt kirurgiskt ingrepp utan att ha något att säga till om. En handling som i vilket annat sammanhang som helst skulle framkalla ramaskri i vårt samhälle. Detta låter vi  fortgå utan åtgärder eller något som helst kritiskt granskande.  Jag tänker inte ens sätta mig in i vad denna grymma ceremoni har för betydelse. Det är en styggelse och hör inte hemma i något modern samhälle.

Det här är en fråga som bara belyses utifrån religiös kontex. Det är dags att skifta fokus från religionen till barnen. Som alltså är de som utsätts för detta utan möjlighet att protestera eller komma undan. Vill de vuxna att förhuden ska skäras bort så skärs den bort. Ett barn är helt maktlöst inför detta övergrepp.

Det kan väl inte vara så svårt att sätta press på religioner att plocka bort denna grymma sedvänja. Jag vet inte om centerns förbudsförslag är rätt väg att gå men Islam och Judendomen bör ifrågasättas skarpt när det gäller detta. Vi lever i ett samhälle som i alla delar ska försvara barnens rätt. Det gäller i allra högsta grad även denna fråga.

Se omskärelse för vad det faktiskt är. Ett övergrepp på barn.



Därför fortsätter vi, dag efter dag, år efter år.

Uncategorised Posted on Sat, September 28, 2019 13:46:01

Ungen sjuk och bebben möjligen på väg att bli det. Ute regnar det och min löpning lär bli inställd. I köket snurrar bebben på ett kastrullock. En av hans favoritsysselsättning. Inte så ofta som förr men det händer regelbundet. En bajsblöja har jag hunnit med under morgonen och det lär kanske bli det enda vettiga jag utför denna dag. Räkningarna är betalda och sambon städade för några dagar sedan.

Satt och pratade med min kollega i veckan. Han är musiker och jag frågar honom hur han arbetar med sin musik. Det visade sig vara rätt likt mitt sätt att teckna och måla. Han började nämligen ganska planlöst att blåsa i sin saxofon. Ett kaos av olika toner i varierande längd. Efter en stund hittar han något. En melodi eller ett tema och utifrån det jobbar han vidare, kanske spelar in och bygger på. Jag börjar alltid med ett virrvarr av linjer som sedan tar form. Det är papperet och linjen som bestämmer till att börja med sedan tar jag succesivt över. Jag ser vart linjerna är på väg och därmed går jag in och börjar styra. Alltmer. Ett sorts sätt att bringa ordning ur kaos. Vad det är som styr mig till de former  eller motiv som uppstår kan jag inte förklara. Kanske är det en psykoanalytisk process som infinner sig. Mitt inre styr mig, det omedvetna. Kanske. Och kanske är det samma process som styr kollegan i sitt musikskapande. Det är också det som gör att vi hela tiden måste fortsätta att skapa. Ett inre tvång. Ett letande efter musik och bilder som stämmer med vår inre verklighet. Och vi kommer aldrig att hitta det. Därför fortsätter vi. Outtröttliga. Vi kommer att lägga oss i graven och konstatera att vi misslyckades. Vi hittade aldrig rätt och vi vet att efter oss kommer andra musiker och konstnärer att fortsätta letandet. Och de kommer inte heller att hitta det de vill. Och de som fanns före oss. Och vi dör lyckliga för det är detta som för oss är meningen med livet. Att leta efter sanningen, det absoluta uttrycket. Och vi kommer inte att finna det.

I köket har ljudet ändrat karaktär. Bebben snurrar inte längre på kastrullocket. Han har lite ljud för sig och det skramlar lite. Jag låter honom vara. Han söker kanske också efter något. I en värld som jag inte kommer åt. Bredvid mig ligger ungen. Han är sjuk och mår illa. Nedanför soffan har jag ställt en hink. Det fungerar aldrig. När han spyr gör han det rakt ned i soffan. Spyorna väller fram runt ansiktet. Hoppas han lyckas den här gången.

Tillbaka efter en löptur. Regnet upphörde. Det gick inte så bra idag. Sliten i benen. Nå, det känns ändå bra att ha kommit ut. Ryggen värker lite men det gör den alltid.

Kommer på mig med att fortsätta tankegången som jag påbörjade angående skapande. Att bringa ordning ur kaos. Det som jag och min kollega sysslar med i konsten, i musiken är troligen ett psykoanalytiskt djupdykande in i det omedvetna. Där är ursprunget till allt kaos. Förbjudna drifter, bortträngda känslor och tankar. Upplevelser man förträngt och handlingar som man inte vill kännas vid. Inget finns i det medvetna just nu men kan tränga fram ibland vilket förorsakar mer eller mindre besvär. Där i denna kökkenmödding hämtar vi våra bilder och musikstycken. Därför har vi ingen aning om vad vi skapat. Och därför mår vi rätt bra när vi har tecknat eller musicerat. Vi har rört om i det omedvetna. Hämtat något. Men i slutändan får vi ändå inte ihop det. Därför fortsätter vi. Dag efter dag, år efter år.

Resultatet av våra ansträngningar är sällan njutbart. Det blir fula teckningar eller obegripliga musikstycken men förhoppningsvis blir det uttrycksfullt. Det säger något. Berättar om något. Vi vet bara inte om vad.

Sambon är på väg till jobbet. Lämnar oss åt vårt öde. Vi hänger i soffan. Jag, ungen och bebben. Det blir inte mycket gjort idag. Kanske kommer jag i städtagen så småningom. Vem vet. Också ett sätt att bringa ordning ur kaos.

Dock lite tråkigare.



Mitt liv som löpare

Uncategorised Posted on Fri, September 27, 2019 10:50:56

I början av juni började jag jogga. Ungefär samtidigt upptäckte jag att källan till mitt illamående, frekventa besök på toaletten och ständiga lunchsovningar på jobbet berodde på att jag inte tålde gluten. Jag blev tvungen att göra en total omorganisering av mina intag av födoämnen. Ett par bekväma mackor på kvällen var inte längre möjligt. I favoritfåtöljen satt jag alltså och tittade på mina barn och tänkte att om jag nu har lovat dem att leva trettio år till så kanske jag måste göra något för min lekamen. Den kan ju inte längre betecknas som ung. En begynnande kulmage och matchvikt på långt över nittio kilo var ingen bra grogrund för att finnas till hands för mina små under deras uppväxt. Dessutom en ung fräsch fru som skulle vara tvungen att släpa runt på en flåsande, dreglande och fläskig gubbe. Artroser på diverse väl utvalda ställen gjorde inte livet lättare. Därmed stapplade jag bestämt ut till spåren kring Ruddalen i Västra Frölunda. Benen var blytunga. Varje lutning uppför var en anledning att gå. Lungorna arbetade som blåsbälgar och jag hade blodsmak i munnen. Det smärtade i knä, rygg och höfter. Tanter och farbröder i övre medelåldern vrålade förbi mig. Min självbild som före detta idrottsman pulvriserades och jag fick konstatera att jag var ett vrak. Att bege sig ut en gång till framstod som ett oöverstigligt hinder. Jag började förbereda mig för döden. Det verkade lättare på något vis.

Två månader senare var jag fast. Ett fullständigt beroende av att komma ut och springa minst tre dagar i veckan hade inträtt. Allt fick vika för mina träningspass. Inget fick komma i vägen. Konditionen hade definitivt förbättrats. Tanter och farbröder i sjuttioårsåldern sprang fortfarande om mig på lätta ben, men inte lika lätt som tidigare. Kosten var utbytt mot saker som inte innehåller mjöl. Jag kan äta allt som inte är gott. Helt enkelt. Illamåendet var över och toalettbesöken på en rimlig nivå. Lunchsovningen behåller jag. Den har en mycket bra inverkan på eftermiddagens arbetskapacitet. Artrosen i knä, höft och rygg började kännas mer diffusa

Fyra månader senare har jag uppnått en kondition som gör det möjligt att göra backryck och tempolopp. Och backryck kanske är att ta i. Jag springer uppför några backar i ett tempo som ingen annan skulle beteckna som ryck men det är i alla fall ordentligt jobbigt. De momenten har gjort att konditionen har rusat iväg i rekordfart. Lång löpningarna utförs i betydligt högre tempo och häromdagen gjorde jag en omkörning av en rundhyllt pensionär. För första gången sedan jag började i juni. Visserligen kom han igen och sprang förbi mig tvåhundra meter senare. Men ändå! Artrosen är nästan försvunnen och jag börjar känna mig som en elitidrottare.  Ingen får ta ifrån mig den illusionen. Det är vad jag fantiserar om när jag sträcker ut mina ben i spåren runt Ruddalen. Sedan vet jag att om jag skulle springa med min unga fru så skulle hon varva mig tre gånger på trekilometersslingan. Men det är det som är så bra med fantasier. Man behöver inte ta hänsyn till verkligheten.

I dag är det vilodag. Jag tänker sätta mig ned i en fåtölj och avnjuta friidrotts VM på televisionen. Kanske inser jag där jag sitter att jag inte skulle ha en chans att hänga med ens tio meter på långdistansloppen. Men det gör inget, för när jag väl befinner mig i spåret kommer jag att vara en elitlöpare. I mitt huvud.

Sen är det ju inte så dumt med ett allmänt välmående. Det räcker ganska långt. Även om det inte ger några guldmedaljer. Och chansen att finnas tillgänglig för mina små barn  i trettio år till ökar ju också. Det är ju inte så dåligt. Kanske den unga fräscha frun uppskattar att kulmagen har minskat och att fyra kilo har försvunnit.

I morgon är det dags för en långlöpning igen. Och numer är det en källa till längtan.



En arbetsdag

Uncategorised Posted on Wed, September 25, 2019 15:46:02

Sitter och pratar med två systrar. I rummet finns också en psykolog som jobbar på en ungdomsmottagning.  Psykologen vill presentera vår verksamhet för flickorna., Hon tror att de skulle må bra av att gå i en grupp hos oss. Jag känner på en gång att det finns en avvaktande hållning hos flickorna. De är misstänksamma. Hemma har de en mamma som mår psykiskt dåligt och föräldrarna håller på att skiljas. En omständighet som får mig att tänka att de bör vänta ett tag innan de går i en grupp. Det är aldrig bra när det är ett akutläge. När familjen svajar. Att gå i grupp kräver ändå att man har förmågan att kunna koncentrera sig. Åtminstone lite grann.

Jag försöker att etablera kontakt med flickorna. Det går inte så bra. Den yngsta tittar mest ner i backen eller på systern. Någon gång på mig när jag riktar mig till henne. Det är motstånd jag ser i hennes ögon. Hon vill inte. Vill härifrån. Den äldre är mer meddelsam om än avvaktande. Jag berättar om vår verksamhet. Vad vi vill förmedla. Tar det försiktigt. Säger att de inte är ensamma, fler har liknande erfarenheter. Berättar om att det är vanligt att man tar för stort ansvar hemma. Vikten av att se till att de mår bra själva, gör saker som de tycker om, sköter om sig. Den äldre tittar omväxlande på mig och psykologen. Jag säger att de kan sätta upp sig på en väntelista om de vill gå här efter nyår. Psykologen gör ett bra jobb. Pushar inte på, väntar och bekräftar. Jag säger att de inte förbinder sig till något om de skriver in sig. Misstänksamheten kvarstår och de bestämmer sig för att inte sätta upp sig på väntelistan. Att de hellre återkommer senare. Jag säger att de kan ringa när som helst, vi finns alltid här på kontorstid.

De går iväg. Jag tar dem i händerna och säger hej då. Den äldre ler försiktigt och den yngre tittar åt ett annat håll. Jag går tillbaka till soffan och sätter mig. Tittar ut på skansen Lejonet, en sista rest av försvarsmuren runt Göteborg. Det är mulet och det hänger lite regn i luften. Jag tänker att det var mycket förnuftiga flickor. De valde att ha en avvaktande hållning till mig. Att inte köpa allt jag sade. En integritet som de kommer att ha stor nytta av även senare i livet. Ändå hoppas jag att de hör av sig. De var påverkade av situationen hemma. Vi skulle kunna göra en insats för dem. Ge dem verktyg att hantera sin vardag. Men jag kan inget annat än vänta och se. De måste få bestämma själva, känna att tiden är rätt. Eller helt enkelt komma fram till att de inte vill ha med oss att göra.

För mig är det trösterikt att veta att flickorna har kontakt med en bra psykolog. Det kanske räcker. Men vi finns här för dem om de vill. Men det är deras val. Och så ska det vara.

Tittar på klockan, den är halv fyra. Snart dags att åka hem. Ännu en arbetsdag lider mot sitt slut. Inget uppseendeväckande har hänt. Och ändå känner jag att jag gjort ett hyfsat jobb också idag.



Konstvandringen i Karlsborg och historiska vingslag.

Uncategorised Posted on Sun, September 22, 2019 16:37:05

Sitter i en ateljé i Karlsborg. Det är konstvandring och jag och sambon ställer ut målningar. I förrådet visar min sambo en stor målning av en Epa-traktor och i förgrunden två pojkar. Anledningen till att besökaren vill se den är att hans son är en av pojkarna. I övrigt är han ganska ointresserad av de bilder vi satt upp. Han är den tredje besökaren på vår utställning i dag. Den första var mest intresserad av någon släkting till Sambon och den andre ville se lokalen. Så kan det se ut när man har utställning på små orter. Missförstå mig inte, det är väldigt charmigt men kanske inte anledningen att vi åkt upp hit och hängt upp våra bilder. Gårdagen var mer välbesökt. Av den anledningen att i närheten pågick Bondens marknad. Och som så många gånger förr var det mestadels damer i övre medelåldern som kom in. Våra kulturbärare. I  bland hade de med sig mannen i släptåg som besvärat letade efter något att titta på. Som den intressanta dörrposten eller det faktum att golvet är nedstänkt med färg. Någon fick syn på en burk med kvickrot som han studerade ingående. Männen ser ofta ut som strykrädda hundar när de kliver in i ateljén och försöker gömma sig bakom sina fruar.

På morgonen tog jag en tur innanför fästningen. En för mig historisk plats. För ca fyrtio år sedan gjorde jag rekryten där. Tre månaders grundutbildning till kryptör. En funktion inom försvaret som ska skicka och ta emot lite hemliga meddelanden. Krypterade då förstås. Alla vi som utbildade oss hade någon form av handikapp. Någon var halvdöv, en annan halt och de flesta andra var halvblinda med stora glasögon som liknade coca colabottnar. Gemensamt var att vi av någon outgrundlig anledning hade fått bra resultat på teori och signalprovet på mönstringen. Men ännu viktigare var att vi alla hade haft usla fysiska resultat. Så där var vi samlade, ett gäng med skapliga huvuden men utrustade med en bedrövlig kropp. När jag nu fyrtio år senare kliver igenom porten till fästningen i Karlsborg så känner jag ingenting. Inget av det magiska som jag upplevde då finns längre kvar. Vännerna, känslan, ångesten, tristessen. Det är allt för många år som har förflutit. Jag var en annan då.

In genom dörren kliver sambons lärare från lågstadiet. Hon måttar med händerna hur liten sambon var på den tiden. Påminner henne om att hon alltid ritade hästar. Jag noterar att intresset för de målningar vi har satt upp är av sekundärt intresse. Hennes väninnor skrattar och är positiva i största allmänhet. Trevligt ändå.

På den tiden jag gjorde rekryten här i Karlsborg låg sambon i svärmors mage. Ett halvår senare skulle hon bli utklämd. Då visste vi inte att vi skulle sitta i den här ateljén, 39 år senare, i väntan på att någon med genuint konstintresse skulle kliva in genom dörren. Nå, tills vidare nöjer vi oss med damerna med åtföljande män. De är i varje fall oftast glada och positiva. I tre månader befann jag mig innanför fästningen och sedan utlokaliserades vi till olika milostaber i Sverige. Själv hamnade jag på milostab Bergslagen j Karlstad. Där flyttade jag ihop med min dåvarande flickvän, men det är en annan historia. Det var i Karlstad jag blev arbetsskygg. I en källare på staben satt vi fem rekryter och väntade på meddelanden. Det kom mellan fem och tio varje dag och varje meddelande tog en minut att behandla. I början var vi på hugget men ju mer tiden gick ju mer ovilliga var vi att ta hand om det som kom. Till slut satt vi och blängde på varandra när signalen om nytt meddelande plingade. Och till slut var det samma människa som reste sig och masade sig iväg till telexapparaten och rev av hålremsan. Själv gjorde jag ingenting fortsättningsvis. Det gick så långt att de gemensamma kortspelen blev ett ensamt läggande av patients samtidigt som vi glodde misstänksamt på varandra.

Nu kom det kusiner till svärmor. De kommer nu att vänta här till dess hon dyker upp. De ser förväntansfulla ut.  Verkar vara själva målsättningen med besöket. Alla pratar västgötska. Det kan ju gå bra ändå. En äldre man med stavar börjar förstå att jag och sambon har barn ihop. Han tittar en stund med avsmak på mig när han inser åldersskillnaden. Jag ler och försöker se ung och ofarlig ut.

Efter muck hade jag väldigt svårt att jobba överhuvudtaget. Fick en anställning som brödutkörare som jag misskötte grovt. Vådan av att göra lumpen. Eller snarare att göra ingenting. Sedan blev jag fritidsledare. Det är också en annan historia.

Så var det tomt igen. Kusinerna har gått men ska komma tillbaka när svärmor anländer. Jag är utböling och det är inget mer att säga om. Är ändå tacksam att jag fick delta i denna konstvandring. Mycket spännande händer även om det mesta inte handlar om konst. En helg i ett litet samhälle är snart till ända och vi har blivit lite rikare. Inte på pengar men av upplevelser. Livet pågår här och nu. Men även för fyrtio år sedan. Men då såg livet annorlunda ut.



Att vara förälder till en annorlunda pojke

Uncategorised Posted on Fri, September 20, 2019 11:45:39

Klockan är sju på morgonen och jag hör ljud inifrån vårt sovrum. Minior håller på att vakna. Det är speciella ljud. När han har sovit bra är det mycket positiva ljud. Jag reser mig upp från soffan och går igenom hallen. Dörren till sovrummet är halvöppen. Jag kan inte se honom eftersom han ligger högt upp i sängen. Hade det varit en normalstor vuxen hade jag sett benen redan nu. Men minior är än så länge en liten treårig pojke. Jag kliver in genom dörren och en vanlig unge hade omedelbart vänt sitt ansikte mot mig. Men minior är ingen vanlig unge, han har autism. Därför ligger han kvar med ansiktet i kudden. Även om han mycket väl vet att jag har kommit in i rummet. Jag går fram till sängen, böjer mig ned och vänder honom mot mig. Jag säger högt och tydligt ”Hej”. Han tittar leende på mig och säger sedan ”hej” och därmed skakar mina grundvalar lite. Det händer nästan aldrig att han svarar på tilltal. Det är alltså en mindre sensation som sker där i sovrummet. Han svarar på tilltal. Han hejar på mig och den dagen är redan räddad. Ett litet ord har satt mig i gungning och jag är fullständigt lycklig där jag står böjd över honom.

Att ha ett barn som är lite annorlunda gör något med ens föräldraskap. Alla andra ungar jag har producerat är ”normala” och därmed sätter jag upp lite förhoppningar på dem. Jag fantiserar vad det ska bli av dem. Kollar lite i smyg på vad de eventuellt har för begåvningar och bannar mig själv över att ha sådana billiga tankar i huvudet. En unge är ju en unge. Varken mer eller mindre. Ändå smyger sig tankarna på då och då. Men Minior är inte som alla andra. Han har autism och därmed har han inte samma förutsättningar som andra barn. Åtminstone har han annorlunda förutsättningar. Och jag kommer på mig att de där förbjudna tankarna kring vad barnet har för begåvningar eller vad det ska bli av honom finns inte. Han är självklar i sin existens och ser till att jag befinner mig i nuet. Ingenting är viktigare än det som händer just nu. Jag sitter i soffan och ser honom jaga fram och tillbaka i rummet. Han är glad och trivs med livet. Det är fullkomligt nog. Någon mer tanke har jag inte. Han är lycklig och vad kan man egentligen mer begära. Ett ”hej” på morgonen är ett under och vad som  kommer i framtiden saknar i detta ögonblick betydelse.

Så klart ser vi till att han ska kunna klara av ett liv efter sina förutsättningar. Han är redan inskriven på habiliteringen. Jag kan sitta och öva kommunikation med honom med tittutlekar eller med hjälp av bildstöd. Men det är en annan sak. Det är att förbereda honom att klara av livet i ett ganska tufft samhälle. Kommunikation är ju en grundläggande del av livet som människa på jorden. Men när jag ser honom komma farande lycklig genom rummet med armarna som en väderkvarn, eller när han tankfullt snurrar på ett grytlock, eller när han är inne i sin egen bubbla och viftar med händerna, eller när han högt och tydligt sjunger Blinka lilla stjärna, ja då är det nog. I den stunden räcker det för mig och kanske är jag som mest levande just då. I nuet tillsammans med en lycklig annorlunda pojke.



Varför gör jag konst? En liten betraktelse av Kjell G Andersson

Uncategorised Posted on Thu, September 19, 2019 14:57:37

Nästa fråga borde vara, skapar jag konst? Ja, kanske. Eller kanske inte. Hur definierar man konst, eller konstnär? Jag gör ett försök.
Alla kan skapa en bild. Den kan vara snygg eller ful. Den kan innehålla vad som helst men är inte för den skull konst. Det är i bästa fall ett tidsfördriv, något att ägna sig åt i väntan på något annat. Kanske är det lite kul att teckna eller måla och ibland överraskar man sig själv med att ha lyckats gjort ett skapligt hus, eller träd eller ansikte. Man blir stolt. Visar upp det för någon i familjen eller nära vänner och säger ”kolla vilket snyggt hus jag gjorde”. Någon bekräftar och man är nöjd. Självkänslan ökar för en stund. Men det är inte konst man skapat.
Jag skapar konst för att jag måste göra det. Det är ett tvång, en överlevnadsmekanism. Och jag vill att andra ska ta del av den. För jag inbillar mig att jag har något att säga, något att berätta. Jag vet inte vad det är jag berättar eller vad jag vill berätta. Men jag berättar, uttrycker något. Jag tecknar och målar gärna fula barn. Varför? Ja, jag vet inte riktigt. Några funderingar har jag. Som att jag vill uppmärksamma de fula och oönskade barnen. Kanske vill jag berätta att de har samma rätt till livet som vi andra. En sorts hyllning. Kanske är det självporträtt. Min egen upplevelse att vara barn. Jag kanske berättar om alla barn som jag har mött i mitt yrke som fritidsledare. Ett yrke där man ofta träffar dessa oönskade, fula eller ”misslyckade” barn. Eller också är varenda bild av ett barn en sammanslagning av alla barn som jag någonsin mött. Eller inte.
Ni ser, det går inte att berätta om vad jag vill berätta om. Det är höljt i dunkel även för mig. Men det är något i processen som gör att det skulle kunna kallas konst. Jag försöker i första hand uttrycka något. Som går utanför själva utseendet på bilden. Det är inte eventuell skicklighet som driver mig att göra bilder utan det faktum att jag vill säga något. Det fula är för mig det vackra. Ty det ger ett uttryck som går djupare än ytan. Den dagen när jag kan säga exakt vad en bild handlar om kanske det är dags att göra något annat. Då har själva bildskapandet förlorat sin mening. Konst är oförmågan att återge. Otydligheten. Att aldrig nå fram men ändå fortsätta att leta, söka.
Det är också det som gör att konst är så fantastiskt för betraktaren. Då konstnären inte har en aning om vad hen håller på med så kan betraktaren se på konstverket utifrån sin egen livshistoria. Betraktaren kan ösa in vilka känslor, upplevelser och erfarenheter som helst i bilden. Och det som händer är att konstverket plötsligt börjar leva. I ateljén är konstverket helt död. Men när den utsätts för en betraktare börjar den leva. Därmed är betraktaren medskapare av bilden. Och kan aldrig ha fel.
Att göra konst, att vara konstnär är att frångå den vackra ytan. Att vilja uttrycka något som är mer än själva bilden.
Och att inte ha en aning om vad man pysslar med.

Kjell G Andersson