Blog Image

Kjells blogg

Men hon är mördad, varken mer eller mindre

Stort och smått Posted on Fri, August 25, 2017 11:39:56

Lyssnar på ett band som jag totalt har glömt bort. En, tror
jag, numer avsomnad soulgrupp från Scotland. Nämligen Average White band. Hade
sin storhetstid i mitten och slutet av sjuttiotalet. Minst sagt kompetent soul.
På den tiden lyssnade jag väldigt mycket på dem. Märkligt att de har försvunnit
ur mitt minne så till den grad. Konstaterar att de fortfarande håller.

I övrigt har familjen nu kunnat pusta ut.
Bebben har inte haft någon frånvaroattack på över en vecka. Troligen beroende
på ett lyckat medicin byte. Med ens börjar vi kunna titta framåt. Och inte nog med det, sambon www.annaekenstierna.se har med största
säkerhet rott iland en konstnärlig utsmyckning samt fått sälja tre stora
målningar. Och äntligen är vi där som jag har väntat på. Nämligen att hon ska
försörja mig. Nå, så mycket pengar är det nu inte, men det ger ett bra tillskott
i kassan och hon kan koncentrera sig på måleriet. En av de sålda målningarna
kan ni se publicerad här ovan.

På TV har det varit presskonferens. Anna Kinberg-Batra har
avgått som partiledare för moderaterna. Vilket så klart är rena katastrofen för
partiet. Inte för att hon är speciellt bra utan för att det bara är ett år kvar
till valet och det måste vara hopplöst att komma in som ny partiledare i det
läget. Samtidigt sjunker partiet som en sten i mätningarna som görs nästan
varje vecka, AKB har inte gett något särdeles gott intryck. Lite robotlik, stel
och saknat all form av värme i sitt uttryck. Dessutom detta närmande till SD,
som är ett fascistparti, varken mer eller mindre. Ett taktiskt misstag som gett
moderaterna en brun skiftning i sin annars klarblå färg. Det har varit
strömhopp av moderater till SD eller Centern. Men att i det här läget byta
partiledare kommer inte att leda till någonting. Bättre hade varit om AKB
rakryggat meddelat att det var ett misstag att börja prata om fascistpartiet SD
som ett parti att föra förhandlingar med. Tyvärr tror jag att hon var lite
bakbunden där. Moderatpartiet verkar ha en del ganska ultrakonservativa människor
i kulisserna med stor makt. Jag tycker lite synd om AKB, hon saknade den
karisma och värme som en partiledare behöver för att gå hem i rutan. Hon är
säkert en duktig politiker i övrigt.

Annars är det säkraste tipset just nu att det inte var en
olyckshändelse att den stackars journalisten dog i uppfinnaren Madsens u-båt.
Ingen normalt funtad människa styckar en kropp och med hjälp av skrot sänker
kroppsdelarna i djupet om det har skett en olycka. En normalt funtad människa
hade nämligen transporterat u-båten i hamn och förklarat vad som hänt för
polisen. I klartext har karln mördat henne. Av vilken anledning kanske vi så
småningom får reda på. Men hon är mördad, varken mer eller mindre.

Dags att avsluta för denna gång, om en halvtimme ska vi alla
gå på restaurang och fira sambons framgångar som konstnär. Det är vi värda, och
kanske kan vi fira att bebben mår bra igen. Inte minst viktigt.



Semester i Falun och massmord

Stort och smått Posted on Thu, August 17, 2017 22:38:38

När bebben för tredje dagen i rad hade haft mer än fyra
frånvaroattacker bestämde vi oss för att åka till akuten. På inrådan av
sjukvårdsupplysningen. Vistelsen i stugan i Lerviken kunde ha varit bättre. Det
är något outsägligt sorgligt över att se en liten människa försvinna från
världen, om bara för en minut.

Medan bebben och sambon befann sig på akuten tog jag och
ungen en promenad i Faluns stadspark. Vi gick runt dammen och upp på en
balustrad. Den stod där i skogen skvallrande om fornstora nöjesstunder för
borgerligheten i den lilla staden. Medan vi stod på balustraden började jag
tänka på något helt annat. Nämligen min egen fylledebut. Den ägde nämligen rum
i stadsparken. Som jag minns det ålade vi runt några stycken på marken, fyllda
med varsin flaska gott och blandat från en av pojkarnas pappors spritskåp. En
ljusbrun sörja som smakade vedervärdigt men som med stark målmedvetenhet hade
passerat våra strupar. Mina minnesbilder var en röra av kroppar som krälade
runt. Där jag stod och blickade ut från balustraden kunde jag inte minnas var
någonstans i parken tilldragelsen ägde rum. Troligtvis en bit in i skogen. På
vägen mot diskotek Lill-luffarn i folkets hus kräktes jag och jag minns att jag
därefter mådde ganska bra.

Vi fortsatte att gå omkring i trakterna runt Falu lasarett.
Plötsligt befann vi oss gående på samma grusväg som sex stycken lottor gick en
försommardag 1994. Ingen av dem visste att mot dem kom en full, galen,
svartsjuk fänrik utrustad med en AK 4. Fänriken var Mattias Flink och några
timmar senare hade han skjutit ihjäl sju människor. Bland annat fyra av
lottorna. Det hela hade föregåtts av, som han själv uttryckte det, osunt
drickande och eruptiva utbrott av ilska. Dessutom, under kvällen, ett
svartsjukedrama. Läkarnas diagnos var alkoholutlöst psykos. Sista delen i
dramat vandrade han i en numer nedlagd järnvägsförbindelse mellan Falun och
Grycksbo. Där stötte han på två poliser som kallblodigt sköt honom i höften
samtidigt som han lyfte sin AK 4 för att släcka två liv till. Själv säger
poliserna att det var rena lyckoskottet. Det känns lite kusligt att gå på
grusvägen så jag säger åt ungen att vi tar en annan väg. Samtidigt tänker jag
på att Mattias Flink nyligen har släppts ur fängelse och att det inte bara var
offrens liv som han förstörde den där försommarkvällen utan även sitt eget.

Vistelsen vid vår sommarstuga i Lerviken en bit utanför
Falun har inte blivit som jag tänkt det. Förutom dåligt väder så har som sagt
bebbens epilepsi varit värre än någonsin. Att bo i en stuga utan vatten är i
sig lite stökigt och det blir inte mindre stökigt med en bebbe som förlorar
medvetandet ungefär varannan timme. Magin ville inte infinna sig och mest kände
jag mig bedrövad. Utsikten över sjön Runn som vanligtvis fyller mig med
njutning fick en grådassig ton över sig. Den enda ljusglimten var första dagen
när vi kom fram. Då klev jag och ungen iväg över stock och sten, mellan granar
och tallar för att uppsöka vårt kantarellställe. Och mycket riktigt lyste det
på några ställen de guldgula svamparna. Och det mest spännande är när svamparna
ligger halvt dolda under mossan. Att skjuta mossan åt sidan och se
kantarellfamiljer i full blom är värt det mesta.

Jag och ungen kommer tillbaka till akuten. Läkarna är klara
med diverse provtagningar och i vänta på resultatet åker vi ned till centrala
Falun och intar pizzor och kebabtallrikar. Det är vi värda kommer vi överrens
om. Bebben får en barnmatsburk men visar sig mer begiven på pizza. Och jag
förstår honom. Vi blir så trevligt bemötta på pizzerian att vi två dagar senare
gör om besöket.

Tillbaka till akuten. Och medan sambon och bebben väntar på
provresultaten åker jag och ungen och besöker min gamla moder på ett
åldersboende. Hon är 89 år och har sår i en fot. Hon gråter när vi kommer ty de
har nyligen lagt om såret och det gör ont. Hon ligger ned och det är inget hon
vill ty hon är av den gamla sorten som vill sitta upp och göra ett gott intryck
när hon får besök. Jag säger åt henne att ligga kvar. De snälla sköterskorna
kommer in med kaffe och bulle åt mig och en glass åt ungen. Och som vanligt är
de flesta anställda invandrare. Sverige skulle gå under om vi inte hade dem.
Ett mycket fåtal sverigefödda människor vill jobba på ett ålderdomshem. Tungt
jobb och dessutom dåligt betalt. De gör kanske mest samhällsnytta av alla
medborgare i landet Sverige. Min moder är mycket nöjda med dem. De är duktiga
på att jobba, säger hon, och det är ett mycket gott betyg av en kvinna född på
tjugotalet och uppväxt med arbetarrörelsen. Sambon ringer, de är klara på
akuten och vi åker för att hämta dem.

Under hela vistelsen i Falun läser jag Sture Bergwalls bok ”Det
är bara jag som vet vem jag är”. Han skriver bra. Jag tänker att han beskriver
ett fenomen. Nämligen en form av masspsykos som inträder när en sensation är
under uppsegling. Chansen att få vara med om en historisk händelse. I det här
fallet uppklarning av diverse olösta mord i Sverige. En hel yrkesgrupp driver
Sture mot erkännande av det ena mordet efter det andra. Det enda Sture vill är
att få lite uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse. Psykologer, överläkare och
vårdare översköljer Sture med narkotiska läkemedel och i ett ständigt rus
följer Sture bara med strömmen av välvilliga pekfingrar som berättar vad han
ska säga och göra. Sture själv försöker att läsa in sig på de olika fallen men
mest chansar han vilt. Och åhörarna tolkar allt han säger till sin fördel De
vill verkligen att han ska vara en massmördare. Plötsligt dyker min pappa upp
en bit in i boken. Kamrer Rune Andersson köper Stockholmstidningen av Sture och
ger honom rundligt med dricks. En av Stures tillbakablickar i sin barndom. Och
kanske är det för mig det mest intressanta. Återblickarna från livet i Korsnäs.
Själv minns jag mest Sture från köksfönstret när han gick med sina hundar,
bland annat en dalmatiner, på väg upp i skogen med sin bror.

Vi avbryter minisemestern, det blir för jobbigt med bebbens
alla frånvaroanfall. Det känns bättre att vara hemma. Och medan vi packar bilen
och förbereder oss för att åka till Göteborg tänker jag att nittiotalets Falun
präglades av dessa två personer. Mattias Flink och Sture Bergwall, eller som
han då hette, Thomas Quick. Det var en mörk period i Falun. Själv bodde jag då
i Göteborg, men funderade mycket på vad det var för fel på staden. Nu vet vi
bättre. Mattias Flink fick ett ödesdigert spel och i Stures fall var det
egentligen människorna runt honom som var de stora bovarna. Med karriärskåta
poliser, åklagare samt ett antal psykologer som arbetade efter en form av
dinosauriepsykoanalys. Hämtad från början av seklet.

Och plötsligt händer det. Bebben har varit fri från
frånvaroanfall i två dagar. Vi andas ut för en stund. Framför oss ligger många
besök på sjukhus men vi är vid gott mod. Det kommer att bli bra.



Plötsligt lutar han betänkligt

Stort och smått Posted on Tue, July 25, 2017 17:38:22

Bebben sitter i hallen. Han är glad och uppspelt för han vet
att han ska få komma ut på promenad med mamman. Plötsligt lutar han betänkligt.
Hamnar på sidan mot en väskan. Mamman sätter sig på huk och tittar. Sätter upp
honom igen och han sjunker sakta ned mot marken igen. Han verkar vakna till.
Jag går dit och lyfter upp honom. Nu är han inte längre pigg och
förväntansfull. Han är sömnig och huvudet lutar mot min axel. Han kommer snart
att somna. Ytterliggare en av dessa
frånvaroattacker. De kommer ganska ofta. Små korta på några sekunder. Denna var
dock lite kraftigare.

Att ha en bebbe med epilepsi gör något med tillvaron.
Rutiner är nästan omöjliga att upprätthålla. Får han en attack sent på
eftermiddagen så somnar han och sover kanske tre timmar och sedan är han pigg.
I flera timmar. För mig och sambon innebär det uppesittarnatt. Eller också
sover han längre och vaknar mitt i natten. Någon av oss, oftast sambon får då
snällt kliva upp och uttröttad se på när han glad som en lärka far runt i
vardagsrummet. Kanske får man ändå vara glad över hans livslust. Det är väldigt
sorgligt att ha honom i knäet, glad och ivrig och sedan se blicken frysa till
och märka att han för några sekunder inte är med. Efter det denna trötthet.

Vi är i början av det nya livet. Medicineringen ska
förhoppningsvis med tiden göra att han slipper de här attackerna. Och kanske
växer det bort. Men om det vet vi inget och läkarna kan inget säga. All
epilepsi är mycket individuell. Det kan se ut på väldigt många sätt. Dock är
den inte livshotande och den ska heller inte att ha någon menlig inverkan på
hans utveckling. Han har heller ingen aning om attackerna. Det enda han märker
är att han blir trött.

Vi är ändå mycket lättade att det var epilepsi. Det går att
leva med. När det hände första gången och han åkte upp med ambulans till akuten
så spelades det upp betydligt värre scenarion i våra huvuden.

Kanske är det ändå värst för ungen. Han blir lite åsidosatt även
om vi försöker att uppmärksamma honom så mycket vi kan. Som tur är har han två
stora bröder som ägnar honom en massa uppmärksamhet. I helgen var vi också på
besök hos mormor och morfar. Då fick han sin beskärda del. Mycket tid
tillbringades i och utanför mormors textilateljé med diverse pyssel. Mormor är
bra på sånt.

Dock blir denna blogg lite påverkad. Tiden att skriva blir mindre. Å andra sidan är det väl ingen katastrof. Världen är full av goda
bloggare. Som vanligt tipsar jag om tre mycket underhållande bloggar.

http://www.tommywidekarr.se/

http://carina55.blogspot.se/

https://zorbapop.wordpress.com/

I övrigt ska jag förstås när andan faller på och när tid infinner
sig skriva. Jag gillar ju det.

Snart kommer de hem från promenaden och mitt tips är att
bebben sover. Och därmed blir det uppesittarkväll. Ty någonstans vid halv tio
kommer han att vakna. Pigg som en lärka.



Kampen vid skötbordet

Stort och smått Posted on Fri, July 14, 2017 22:06:08

Redan när vi svänger in på toaletten börjar bebben vråla.
Han vet vad som ska göras. Något har kommit i blöjan och det ska åtgärdas. Av
mig ganska ofta just nu. Så till vida att jag har semester och sambon jobbar.
Jag har alltid haft dålig syn. Närsynt. Ett av mina största ögonblick i livet
var den gången optikern för första gången kom och satte på mig glasögon. Allt
började gnistra. Saker fick konturer och livet skulle i fortsättningen upplevas
betydligt skarpare. De senaste åren har förutom min närsynthet även tillkommit
åldersseende. Alltså har jag också svårt att se på nära håll. Och det är det
som är det stora problemet när jag svänger in på toaletten och lägger bebben på
skötbordet. Ty han vevar som en propeller och skriker i högan sky. Byxorna ska
av. Det är inga problem. Inte heller blöjan är speciellt svårt. Det är bara att
riva av den. Samtidigt går armar och ben som väderkvarnsvingar och bebbens
ansikte är högrött av avgrundsvrål. Att torka
rent en rumpa på någon som vrider sig som en mask är inte lätt för någon och
med min begränsade syn kan jag ibland vara lite osäker på att allt är
borttorkat. Men för det mesta blir det nog okay och den rena blöjan blir påsatt
som den ska. Om än lite knöligt ibland. Det är nu som det verkliga problemet
börjar. Tröjan knäpps i grenen med tre små knappar. För att lyckas knäppa ihop
dem måste man dra i tröjan och passa in knapparna med millimeterprecision.
Samtidigt har bebben nått olympiska höjder när det gäller att veva
extremiteterna. Ett virrvarr av fötter och händer vimlar framför mina ögon medan
jag måttar. Jag vevar upp glasögonen på huvudet som Leif GW i förhoppning om
att se lite bättre och försöker med fumliga händer knäppa knapparna. Jag böjer
mig framåt och får motta sparkar och slag mot huvudet. Och just som jag tycker
att jag har måttat in första knappen gör bebben en helomvändning och ligger med
ens på magen samtidigt som han rycker tag i duschdraperiet. Under vilda protester
vänder jag tillbaka honom. Han vägrar släppa draperiet och plötsligt befinner
jag mig i en dragkamp. Till slut segrar jag och han ligger återigen på rygg,
Dock fortsätter fötter och händer att veva. Jag börjar om och efter en stund
lyckas jag knäppa den första knappen. Sedan den andra och när jag ska knäppa
den tredje så finns den inte. Jag tittar efter. Jodå, jag har missat den
första. Bara att knäppa upp igen och börja från början. Glasögonen ramlar ned
från huvudet och hamnar över munnen. Jag försöker att rätta till dem samtidigt
som jag förtvivlar försöker att hålla fast bebben som vrider sig som en mask.
Till slut lyckas jag knäppa alla knapparna. Sedan ska byxorna träs på medan
benen går som pistonger. Benen åker ur hela tiden och jag försöker att fånga fötterna när jag väl trätt på byxbenet. Till slut är jag klar. Både jag och bebben är
rödsvettiga. Jag lyfter upp honom och stegar ut från toaletten. Och så fort vi
kommer ut så tystnar han och blir på ett strålande humör. Jag överräcker bebben
till sambon eller någon av storebröderna och går och sätter mig i fåtöljen med
hög puls och genomsvettig.

Jag sitter i den röda fåtöljen och det sensationella har
inträffat att båda ungarna sover. Och klockan är inte mer än nio. En kort egen
stund innan jag dukar under för tröttheten. Kanske får jag beröm av sambon när hon
kommer hem från jobbet. Inte sällan är bebben vaken vid den tiden. Och hon får
ge honom en dusör med bröstmjölk. Nu slipper hon det.

Medan jag sitter här funderar jag över vem som har hittat på
ordet föräldraledig. Det är en i sanning felaktig beskrivning. Jag har aldrig
känt mig mindre ledig.

Men det är värt varenda sekund.



En kaorisk start på föräldraledigheten

Stort och smått Posted on Fri, July 07, 2017 22:13:21

Hemma är det för tillfället kaos. Ungen är magsjuk och har i
stort sett sovit hela dagen utom när han vaknat till en kort stund för att
kaskadspya lite. Gärna i soffan eller i sängen. Bebben har alldeles nyligen
konstaterats ha epilepsi. Därmed är det skytteltrafik till sjukhuset för
diverse prover. Anfallen har dock planat lite ut tack vare medicinen. En mycket
god vän och konstnärskollega dog hastigt för två veckor sedan. Nedan kan ni
läsa min minnestext om honom. Publicerad i Dala demokraten. Föräldraledigheten
har utan att överdriva inte haft någon bra start. Allt har hänt i tät följd så
att jag inte haft tid att sörja eller oroa mig. På något vis har det handlat om
att reda ut olika akuta situationer. Att i detta kaos skriva blogg eller ägna
sig åt annan kreativ verksamhet har inte varit möjligt.

Dock har jag försökt att hänga med i vad som händer i
omvärlden. Och den stora händelsen verkar vara att nazister har intagit Gotland
och ämnat propagera för sin verksamhet. Ett politiskt parti som de andra? Nej,
detta är ett gäng bestående av grova brottslingar som bland annat ägnar sig åt
våld och hot. Inte minst bombdåden i Göteborg. Ett gäng terrorister som sprider
rasism och en ideologi som alla var övertygade om skulle försvinna för alltid 1946. Att
den fortfarande lever kvar är en skam för mänskligheten. Det stora diskussionsämnet
har varit om det var rätt att tillåta dem att delta i Almedalen. Och så klart
är det inte det. Ett odemokratiskt parti som ägnar sig åt rasism, våld och
lögner har inget i Almedalen att göra. Och ingen annanstans heller. Ska några
utvisas från detta land så är det denna anhopning av drägg. Tyvärr är det
omöjligt för det lär väl inte finnas något land som vill ta emot dylikt.
Möjligen Ungern. De verkar ju kunna ta emot vilka dårar som helst. Som exempelvis stora delar av SD:s ”stjärnpolitiker”.
Först ut var Almkvist efter järnrörsskandalen och nu verkar det som bröderna
Ekeroth är på väg dit. Den ena värre än den andra. Ungern verkar bli en
avstjälpningsplats för fascister i största allmänhet och före detta SD-politiker
i synnerhet. Synd, jag har varit i Budapest två gånger och gillar staden
väldigt mycket. Den förtjänar något mer än slödder från Sveriges avloppsparti.

Bebben sover och ungen verkar ha piggnat till betänkligt.
Han sitter faktiskt upp i soffan. Med tanke på att han sovit hela dagen lär det
bli nattskift. Men det gör inget. Att se honom lite piggare gör det värt att
stanna uppe. Och en dag utan närvarobortfall för bebben är ganska mycket värt
det också. Att se den där glasartade blicken och de blå läpparna är inte kul.
Det har jag sluppit idag och de har varit ganska få sista veckan.

Nå, det får vara bra med gnäll nu. Nedan min minnestext om Konstnären
Staffan Svensson. En mycket nära vän och förebild.

Till minne av
konstnären Staffan Svensson

Första gången jag med svettiga händer besökte Konstgrafiska
verkstaden i Falun var där fullt av liv. Bland annat en vild konstnär, kanske
tio år äldre än mig, som satt vid kaffebordet och ägnade sig åt filosofiska
samtal med verkstadens föreståndare. Den vilda och kraftfulla konstnären var
Staffan Svensson. Lite senare såg jag honom vid litografitryckeriet. Han
jobbade flödigt och intensivt, full av koncentration.

Med tiden lärde jag känna honom. Det var en mycket vänlig
och omtänksam människa. Kraftfull, livfull och inte minst en humorist. Många
gånger var det som jag och min dåvarande fästmö hälsade på i Sundborn där han
då bodde. Han hade förmågan att alltid få människor att känna sig viktiga. Han
tog oss unga med konstambitioner på allvar.

Humorn finns ofta med i Staffans bilder om än ibland med en
mörk underton. Jag har själv en skulptur där jag är avbildad stående på en häst
samtidigt som jag målar. På hästens bakdel står ett staffli. Nedanför hästen
åker mina barn runt på skateboard utklädda till Spiderman respektive Batman.
Skulpturen är utförd i trä, ett material som Staffan trivdes med. Till skillnad
från många träskulptörer var inte Staffan rädd för att bemåla skulpturerna. Och
han var en mycket mångsidig konstnär. Han tecknade, målade, skulpterade och
ägnade sig åt grafik. Alltid nyfiken och experimenterande.

Trots att han i senare delen av sitt liv levde med ett
rörelsehinder så var han oavbrutet skapande och intresserad av människor och
omvärld. Och inte minst barn. Jag minns hur han lyckades trollbinda mina barn
med fantastiska historier som alltid avslutades med en knorr så att bägge två
brast ut i ett pärlande gapskratt.

Staffan var förutom en lysande konstnär också konstpedagog.
Som sådan arbetade han bland annat på Britsarvsskolan i Falun och senare också
som konstlärare på en konstskola i Skinnskatteberg. Den sista delen av sitt liv
levde han ihop med sin livskamrat Anne Seppänen i barndomshemmet i Gräsberg.

En sommarkväll för några år sedan satt jag med honom i hans
ateljé och tittade på några självbiografiska teckningar han hade gjort.
Teckningarna var uttrycksfulla, utförda i spretig stil utan minsta antydan till
publikfrieri. Han berättade ingående och målande om bilderna och dess historia.

Och det är så jag vill minnas honom, Intensiv och brinnande
framför sina bilder i ateljén i Gräsberg.

Kjell G Andersson, konstnär



I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister

Stort och smått Posted on Tue, June 27, 2017 19:03:18

Jag kommer gående med min familj en helt vanlig eftermiddag
i ett industriområde i Västra Frölunda. Framför oss på gatan stannar två bilar
till. I bilarna sitter två mörkhyade män. Åtminstone ser jag att de är
utlandsfödda. De vevar ned sidorutorna och verkar avhandla något. Det är en
kort stund de står där därefter åker de iväg med en rivstart. Det är mycket
fina bilar de har. En mercedes och en BMW. Under denna korta stund hinner mina
fördomar blomma ut med full kraft. De fördomar som jag har med mig av födsel
och ohejdad vana. Som kommer ur djupet av den svenska välfärden. Grundad
någonstans under 1900-talerts andra hälft och som jag inte kan hejda där under
denna korta stund som jag bevittnar denna i sig oskyldiga scen. Jag tycker
nämligen att de verkar skumma. Jag får för mig att de förbereder ett brott av
något slag. Kanske narkotika eller möjligen ett mord.

Vad är det då som får mig att stå där och under en kort
stund och vara fördomsfull, ja kanske rasistisk. Jag måste få bena ut det. Jag
brukar ju räkna mig som humanist och antirasist. Vill att Sverige ska ta emot
så många flyktingar som det är möjligt. Ändå dyker dessa fördomar upp. Vad är
det då som sker. Jag ska försöka mig på en analys.

I mänsklighetens väsen ingår en rädsla för det okända. Utlandsfödda, flyktingar eller invandrare
kommer från andra kulturer. De uppträder kanske inte som man är van vid. Har
andra koder och sätt att umgås. Det ger i sig en osäkerhetskänsla och sätter
fantasin i rörelse. Ur djupet av nittonhundratalet kommer föreställningen om
att utlandsfödda är lata och opålitliga. Därmed kopplar min hjärna på att de
inte arbetar utan sysslar med brott. Och en utlandsfödd kan inte tjäna så stora
pengar att de kan köpa så dyra bilar med ett vanligt jobb. De måste utan tvekan
syssla med skumraskaffärer. Hela denna föreställning har bekräftats av filmer,
böcker och allehanda populärkultur. Utlandsfödda med mörk hudfärg ska man se
upp med. Också har säkert mina föräldrars fördomar och rasism ett finger med i
spelet. De har hämtat sina fördomar från nittonhundratalets första hälft.
Vilket kanske är ännu mer förfärande. Där fanns fortfarande föreställningen om
att judar var ett konstigt folkslag, italienare lata, muslimer lömska, Zigenare
lurendrejare och folk från Afrika mer tillhörande djursläktet med en
intelligenskvot långt under européers. Allt detta har jag med mig och det slår
till innan hjärnan kopplas på. En sorts ryggradsreaktion. När hjärnan till slut
har satts i rörelse slår den ut ryggraden och jag kan återgå till att bli
humanist och antirasist. Tänka att de två männen som pratade med nedvevade
rutor faktiskt bara samtalade lite i största allmänhet. Och kanske för att de
av en händelse träffades just där och då.

Rasism och fördomar är svårt att göra sig av med. Det finns
där, nedärvt genom generationer och internaliserats i vårt inre. Och jag tror
inte att det finns någon som kommer undan. Möjligen nya generationer som växer
upp med ett sekulärt samhälle. Jag tänker på mina barn som just nu bor i ett
bostadsområde som domineras av människor från andra kulturer. De tycker
ingenting är konstigt. Alla barn på gården har samma värde.

Det gäller för oss som bär med oss denna ryggsäck av
fördomar och rasism att försöka att inte föra över det på våra barn. Att hålla
käften helt enkelt. Förhoppningsvis
kommer de att leva i ett sekulärt samhälle som fungerar och där vi hopplösa
nittonhundratalsmänniskor är utrotade.

I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister.



Jimmie=rasist

Stort och smått Posted on Tue, June 20, 2017 21:31:10

Har just lagt båda ungarna själv för första gången. Sambon
har börjat jobba. Ska göra så hela sommaren. Nu ligger de i varje fall och
sover. Vilket är lite av en sensation. De somnade ungefär samtidigt vilket
också är en smärre sensation. Plötsligt har jag en hel kväll framför mig. Och
vad gör man då om inte skriver en blogg.

Och så klart måste jag ju resonera lite kring det
tramsigaste jag upplevt på sociala medier. Kanske överhuvudtaget. En bild dök
upp på Sveriges radios sändningsbuss. De sände Jimmy Åkessons tal i Järva. Inne
i bussen, precis i blickfånget, vid den halvöppna dörren finns ett plakat och
på den står det Jimmy=rasist. Den ultrakonservativa brunhögern gick i taket.
Här hade de äntligen fått svart på vitt att Public service är vänsterorienterad,
för att inte säga extremvänster och serverar enbart lögner, fake news. Givetvis
med en politisk agenda. Ett drev sattes följaktligen igång och en reporter
anklagades för att ha medverkat i protesterna mot Jimmy Åkesson. De hade till
och med försökt sig på att zooma in bilden och påstå att reportern syns med
plakatet i högsta hugg. Vilken dåre som helst ser att det inte är reportern.
Och vilken idiot som helst måste ju fatta att Public servic inte ägnar sig åt
att protestera när de jobbar. Hela drevet föreföll ledas av en författare som
bland annat skriver barnböcker. Katarina Janouch. Och det är där som jag inte
begriper någonting. Jag har den naiva föreställningen att författare är hyfsat
intelligenta. Människor som kan lyfta sig och se vad det är som händer och även bör kunna
genomskåda billiga försök att dra förljugna politiska poänger. I det här fallet är det så
uppenbart att det finns en politisk agenda. Ett försök att få
människor att misstro journalism i allmänhet och Public service i synnerhet.
Det spelar ingen roll att Sveriges radio går ut och berättar att någon okänd
hade satt fast skylten bak på bussen och att en av radions anställda tog loss den
och lade in den i bussen. Denna mycket enkla och fullt rimliga förklaring viftades
bort. Och hur mycket än människor försökte att förklara det för Katarina
Janouch så vägrade hon att inse faktum. Och med sig i följet hade hon sociala
mediers avgrund. Högerpopulisterna, eller för att tala klarspråk, fascisterna.
Och om hon nu inte kunde förstå det som alla sansade människor förstod angående
bilden på sändningsbussen så måste hon väl ändå se vilka det är som hyllar och
följer henne. Men kanske är jag naiv. Jag har sett fler författare som gett
vika för högerpopulismen. Det finns ju några stora författare i historien som
faktiskt har gjort liknande felbedömningar. Den norske författaren Knud Hamsun
eller filosofen Heidegger. Båda hyllade nazismen. Eller varför inte en
konstnär, den folkkäre akvarellisten Emil Nolde. Också med osund dragning till
nazismen.

Nu är inte Katarina Janouch någon författare med den
digniteten och mig veterligt är hon inte nazist heller men lite mer insikt i
vad som händer kan man väl begära. Eller också är det så banalt som att hon har
fått klicksjukan. En drös av gillamarkeringar och retweets. Det är många som
halkar dit. När man får uppskattning så spelar inte sans och måtta någon roll. Man
skriver nästan vad som helst för att få dessa markeringar. Uppmärksamhet slår
ut förmågan att tänka klart.

Nu är det inte bara Katarina som vräkte ur sig den ena
osannolikheten efter den andra. Sociala mediers högra flank tävlade om att göra
förvridna tolkningar av bilden. Något annat än löjets skimmer kan inte den här
händelsen få. Och att även riksdagsmän ägnade sig åt att göra högerpopulistiska
tolkningar av bilden och understryka detta märkliga misstänkliggörande av
journalister och Public service är inget annat än beklagligt.

Så där, nu får det vara nog och nu tänker jag inte ägna mig
något mer åt det mest tramsigaste jag varit med om. Det finns viktigare saker
att ägna sig åt.

Och ungarna sover fortfarande.



Våldsspiralen bara fortsätter

Stort och smått Posted on Fri, June 16, 2017 22:16:21

Alltid när snuset tar slut på jobbet brukar jag på hemvägen
svänga ned till OK. Det ligger alldeles i början av Tynnered i Göteborg. Det
vill säga om man kommer från centrum. Vilket jag gör. Så var det denna
eftermiddag. Just när jag svängde av riksvägen bröt solen fram efter en regnig
eftermiddag. Vid rondellen tog jag vänster och jag tänkte medan jag svängde
runt att det äntligen var helg. Just när jag ska svänga in på macken noterar
jag på sidan av vägen ett gäng invandrarkillar. Alla stod de allvarliga runt
ett hav av blommor och ljus. Och genast slog det mig att det varit ännu en
skjutning i grannskapet. Och tydligen just här. En människa hade blivit dödad. Under natten. Jag
parkerade bilen och klev ut. Stod en stund och betraktade scenen. Allvarliga
unga pojkar runt den nu mer obligatoriska blomsterprakten och tända ljus. När
jag stod där kunde jag inte låta bli att tänka att de just nu stod och
planerade den hämnd som ska utkrävas. Det meningslösa våldet eskalerar och det
verkar inte finnas något slut. Ett mord måste återgäldas. Och våldsspiralen
bara fortsätter. Jag går in på macken och köper mitt snus. Solen går i moln.
Jag kommer ut igen och funderar på vad det är för unga pojkar som står där. Hur
har de hamnat i dessa vanvettiga gängstrider. Med tunga vapen. Det är ju bara unga
pojkar. Inte äldre än mina stora söner. Jag kliver in i bilen och åker iväg.
Tittar en sista gång på pojkarna. De ser bistra ut. De borde glädja sig åt
sommarlov, sol och bad. Träffa flickor, fantisera om livet som de har framför
sig. Men inget tyder på att de inom överskådlig tid kommer att göra det. I
gänget har de funnit det sociala sammanhang som står dem till buds. Ett
resultat av segregering. Och en hopplös tillvaro. Utan några framtidsutsikter.
I gänget blir man någon. Man får en status i området. Och kanske framför allt
om man utför ett mord. Känslan av att ha makt. Något som blir mycket konkret
när man sluter handen runt ett automatvapen. Resultatet blir meningslös död.
Detta tänkte jag på medan jag körde den korta sträckan hem.

Väl hemma skingrades mina tankar av två små barn. Och
framför allt av att bebben såg ut att må alldeles utmärkt. Vilket inte har
varit fallet de sista dagarna. Han har tillbringat ett dygn på barnakuten och
det konstaterades att han hade epilepsi. Vilket förklarade varför han plötsligt
i gungan hade förlorat medvetandet. Huvudet hade bara åkt bakåt och sedan var
det nästan omöjligt att väcka honom. Tidigare hade han också säckat ihop i
barnmatstolen. Epilepsi kan man ändå leva med. De scenarior som spelades upp i
mitt huvud innan beskedet var betydligt värre.

Lever gör inte längre den unga pojken som blev skjuten i
natt. En meningslös död. Om det nu finns någon meningsfull sådan. Han borde ha
haft hela livet framför sig. Men han hade valt att vara en del i ett gäng som
spårat ut för längesedan. Kanske hade han inget bättre val. Inte i hans värld.
Och de som stod där runt blommorna och ljusen? När är det deras tur? Att bli
nedmejad. Livet verkar inte vara värt någonting.

En femtedel av Sveriges röstberättigade har förstås en klar
åsikt om vad som ska göras. Utvisa allihop och stäng igen gränserna. Det är
invandringens fel alltihop. Muslimer är ett mördarband och allt som har att
göra med Islam är ondskefullt.

Jag stoppar in en snus och tänker att jag tycker annorlunda.

Väldigt annorlunda.



« PreviousNext »